Ja ursäkta frågan – plötsligt finns det en bok från december 2012 på Atlas som heter Skitliv och en nyutkommen novellsamling från förlaget 2244 som heter Skräpliv. Har de nånting gemensamt?
Skitliv är en reportagebok med berättelser om “prekariatet”, unga vuxna på den nya otrygga arbetsmarknaden i Sverige, och Skräpliv är en antologi med noveller av tio författare från Rumänien i översättning av Jeana Jarlsbo och Anna Hedman.
Kristian Ekenberg i Arbetarbladet skriver: “Som störst värde har Skitliv när den skjuter i sank myten om att ungdomarna vill ha denna otrygga arbetsmarknad. Att de är så rädda för att vara inlåsta och oflexibla att de föredrar dessa lösa linor. Det är en bekväm myt som vi gärna odlar, vi som har riktiga jobb och tar månadslön och semester för given.”
Men Skräpliv är en annan sorts bok. I novellerna skildras liv och öden i Rumänien efter kommunistdiktaturens fall 1989. Man skulle kunna säga att det hemskaste från de hemska åren inte finns med. Här möter vi överlevare och födgenier, karriärister och fattigpensionärer precis som på de flesta ställen. Författaren Henrik Nilsson skriver i sitt förord: “Skräp är liv. Tecken på att vi har varit här. Det berättar vad vi har gjort, vem vi har varit. I den bemärkelsen lever vi alla skräpliv.”
Titelnovellen “Skräpliv” är skriven av Bogdan O Popescu (doktor i neurologi vid Karolinska Institutet!), och den är varken socialrealistisk eller grå utan dråplig och absurd enligt god rumänsk tradition.
Tre av författarna i Skräpliv besöker nu bokmässan i Göteborg som börjar imorgon. Kl 15 samtalar Gabriela Adameșteanu, Daniela Crăsnaru och Dan Lungu med Expressens Jens Liljestrand under rubriken “Varför skriva och läsa noveller?”
Förlaget presenterar Skräpliv så här: “Ensamheten löper som en röd tråd i många av de här berättelserna, vare sig det handlar om yngre eller äldre människor, om människor som övergetts av historien eller samhället eller av den egna familjen. Ett annat tema i antologin är de skelett man fortfarande har i garderoben efter mer än två decennier av frihet – många av gestalterna hemsöks av kommunisttidens synder och mardrömmar, men också – för vissa – av dess försvunna glans. Västs löften är också närvarande – drömmen om att resa bort, intresset för västerlandets ikoner, uppfattningen av frihet som ett bohemiskt 60-talssamhälle. De flesta av berättelserna är i första person och högst subjektiva. Mycket av det som berättas känns självupplevt. Andra gemensamma drag är svart humor och en lätt surrealism. Det knyter an till en absurdistisk tradition som finns även inom rumänsk film och konst, men också till de senaste decenniernas uppblåsta verklighet.”