I min förra text här på bokcirklar framförde jag en del av mina åsikter kring utbildningen i biblioteks- och informationsvetenskap som, enligt mig, är alldeles för teoretisk. En kollega i Sandviken skriver:
Jag brukar tänka tvärtom- tänk om det är arbetet som är för LITE teoretiskt? Hur många diskussioner om nya forkningsrön inom bibliotek och informationsvetenskap tas upp och diskuteras i personalgruppen? Hur mycket avsatt tid finns det i arbetet för att ta upp och diskutera förhållningssätt kring aktuella debatter (tänker tex. Lilla hjärtat). Det är så vanligt att de flesta tycker att det finns ett stort glapp mellan utbildningen och arbetslivet, men alla vill ändra på utbildningen, tänk om vi på arbetsplatserna istället skulle närma oss mer teori och diskussion. Det kanske vore ett sätt att överbrygga glappet, samt att vi skulle bli mer insatta och ha fler nyanserade åsikter i aktuella frågor som rör branchen.
Väldigt välformulerat och insiktsfullt! Och faktiskt har jag aldrig tänkt på det sättet. Självklart ska vi bibliotekarier diskutera och vara insatta i den aktuella debatten. Det ingår i vår omvärldsbevakning och självklart ska såväl utbildning som arbetsliv ha plats för diskussion och eftertanke. Men att vi skulle behöva bli MER teoretiska? Njaej. Jag tror att vi måste hålla öppet och synas mer. Inte låsa in oss och ägna mer tid åt möten och slutna fackdiskussioner. För mig är arbetet som folkbibliotekarie väldigt praktiskt och handlar i grunden om service till våra besökare.
Trots det skickar våra B&I-fabriker ut kodknackande alibibibliotekarier – åtminstone var jag en sådan innan jag påbörjade min praktik – som kan säga “Hello world” på beställning, vet allt om HTML och hur en modern notapparat fungerar, men inget eller väldigt lite om litteraturförmedling, hur man söker information i BookIT eller ger professionell service till en förskoleklass. Framförallt sviker utbildningen många framtida folkbibliotekarier genom att helt ignorera förmedlingen av litteratur. Teori och praktik går inte ihop, helt enkelt.
Jag inser att jag framstår som en riktig praktiker, som bara ser ett värde i utbildning om den har en direkt koppling till arbetslivets nytta. Men så är det inte. Faktum är att det bor en riktig teoretiker i mig, som ägnat fyra år av heltidsstudier på kurser som är fullständigt hopplösa på arbetsmarknaden. Jag har till och med skrivit en gammal D-uppsats i ämnet litteraturteori!
Den stora skillnaden är utbildningens, eller kanske studenternas, koppling till arbetslivet. När jag läste historia, litteraturvetenskap eller för den delen kreativt skrivande fanns det ingen direkt koppling till ett yrke. Jag hade väl vaga tankar på att möjligen bli lärare eller kanske forska. Men jag gjorde ett medvetet val att studera med hjärtat och förväntade mig inte att belönas med ett jobb. Så jag fortsatte att knega på mjölkfabriken tills jag bestämde mig för att bli bibliotekarie. Men då var det skillnad. Jag ville inte forska, bli en bättre människa, träffa nya kompisar, festa eller testa något nytt. Allting var väldigt konkret och handlade uteslutande om jobb: jag ville bli bibliotekarie. Utbildningen var bara ett medel för att nå målet. En väg att vandra. Ofta hade jag skavsår.
När jag påbörjade min praktik på Gävle Stadsbibliotek hösten 2010 visste jag i princip ingenting om vad en bibliotekarie gör eller hur en bibliotekarie gör. En utbildning som utger sig för att utbilda framtida bibliotekarier, och där så gott som alla sökande vill och kommer att arbeta som bibliotekarier, bör ha en starkare koppling till yrkeslivet för att inte förlora sin trovärdighet. Vi har rätt att veta vad vi ska syssla med. Det tycker jag att man kan kräva, både som personal, arbetsgivare och besökare. Men kanske framförallt som student.
Räcker så. Trevlig helg!
Till sist…
… har jag B&I-utbildningen att tacka för att jag blev bibliotekarie, formellt sett. Men det var först när jag började jobba som jag blev det på riktigt.
… är det min sista vecka som gästbloggare här. Ska försöka få till ett “avskedsbrev” här.
… tycker jag att två stora nätbokhandlar kan sluta att skicka mejl till mig. VARJE DAG! Jag läser dem ändå inte.
Jag håller med.
Bibliotekarier är till för låntagarna. De är nog i allmänhet inte intresserade av diskussioner om “Lilla hjärtat” eller informationsteori.
Däremot tror jag, att det är värdefullt om bibliotekarier även har andra intressen än skönlitteratur.
Många låntagare har specialintressen som till exempel bronsåldersarkeologi, militärhistoria, motorer. elteknik, kvantfysik med mera med mera. Då är det ju värdefullt om de kan få hjälp med att hitta litteratur inom sitt intresseområde.
Med Vänlig Hälsning
Husse
Självklart är inte skönlitterturen allt, inte ens på ett folkbibliotek. Nu tar ju inte utbildningen upp något annat biblioteksämne heller. Jag tycker väl bara att tyngdpunkten på informationsvetenskap och det jag kallar “teori” är överdriven. Det finns liksom ingen anledning att prioritera så hårt. Det går ut över oss när vi kommer ut i arbetslivet. Tack för din synpunkt!
Tänk om det gick att få till en lite bättre blandning av teori och praktik på biblioteken. Teori som används i praktiken är ju bra. Kanske allra bäst om vi pratar med besökarna/användarna. Om jag tänker utifrån mig själv som biblioteksanvändare och skattebetalare så vill jag ju helst att de som jobbar på biblioteken är insatta och hänger med i utvecklingen och debatten, samt använder resurserna på bästa sätt och på ett genomtänkt vid. Teori och praktik behöver inte stå emot varandra.
En tanke jag får av inlägget är att det teoretiska delen av arbetet är så osynligt…det tar tid att läsa, omvärldsbevaka och vara kontinuerligt påläst om vad som är på gång. Eftersom många inte har en aning om vad vi gör på biblioteket innan öppningsdags så kan jag förstå om det teoretiska arbetsuppgifterna, diskussionerna kan framstå som extra flummiga och osynliga. Tyvärr är det de arbetsuppgifterna som får stryka på foten när personal och resurser krymper. Hur får man fram detta till de som sitter på pengarna??!!
Fina tankar, Anette! det där med teori och praktik är ju ofta lite luddigt och jag vet inte om jag kan dra någon skarp gräsn själv. Kanske är det inte meningen. Men att läsa och omvärldsbevaka ser jag som en del av bibliotekariens praktik. Ochlite av min poäng med allt gnäll på utbildningen är att den inte (iaf inte där jag läste) tar upp bibliotekariernas verklighet. Man utbildar snarare framtida forskare, trots att väldigt få av studenterna faktiskt kommer att ägna sig åt forskning. Jag antar att de flesta biblioteken har någon form av bokmöten eller liknande och det är ju ett utmärkt tillfälle att diskutera aktuell bok- och biblioteksdebatt. Jag tror att den tiden redan finns, vi behöver inte skapa ytterligare mötestid/teoritid. Vi behöver framförallt prioritera bättre! Och såklart låta allmänheten vara med i diskussionen. Varför inte via sociala medier?
Jag kan uppleva att yrket går igenom någon form av identitetskris, vad är en bibliotekaries kompetens och kärna egentligen? Hur ser framtiden ut och vad ska vi satsa på? Ska vi satsa på något eller ska vi förhålla oss breda och kunna lite om allt? Viktiga frågor för att man inom en arbetsplats och inom en yrkeskår ska kunna sträva åt samma håll. Som jag ser det krävs också en diskussion kring dessa frågor, kanske ett exempel på det som Anette beskriver som teori som används i praktiken. Håller med om att teori och praktik inte är varandras motsats. Frågan är hur mycket mötestid på våra bibliotek som egentligen avsätts för diskussioner av det här slaget. Och finns viljan på arbetsplatserna att ta tag i diskussionen.
Håller med dig Claes när du skriver att utbildningen inte rustar mig som framtida bibliotekarie för hur arbetet egentligen ser ut. Jag tänker att det borde funnits ett vägval i utbildningen där man kunnat välja kurser som är specificerade på bibliotek. Det kanske skulle bidra till att jag är mer beredd på vad arbetet kräver och innebär när jag väl står där och ska börja jobba.
Humanistiska discipliner (i den mån bibblan kan räknas dit) går väl alltid igenom kriser. Det är vårt obevekliga öde haha. Kärnan? Jadu Linnea, vad är det? Om jag går in på ett folkbibliotek och frågar efter en författare skulle jag tycka att det vore schysst om bibliotekarien faktiskt vet vem jag talar om, inte bara hur hen ska göra för att söka rätt på författaren. Därför tycker jag fortfarande att det nästan är lite overkligt att man (teoretiskt sett) kan bli folkbibliotekarie utan ens den minsta litteraturkännedom. Så lite spets är trevligt. Att kunna alla finesser i datorns sökprogram kommer inte högst på min lista. Så ämneskunskap och servicekänsla smäller högst!
Jag skulle lätt gå med på att avsätta lite av den mötestid som ibland slösas bort på mindre viktiga saker till diskussion. Men då krävs det nog intresserade och initierade chefer som driver det hela och skapar tid.
Vägval skulle kunna vara en tanke, absolut. Eller större valbarhet inom utbildningen. Kerstin R pratade i och för sig om att de testat med valbara kurser, men att intresset inte fanns bland eleverna. Så vad vet jag. När jag studerade i Uppsala kunde man inte välja kurser i alla fall. Till nuvarande studenter kan jag varmt rekommendera praktiken på Gävle stadsbibliotek. Det ger en utmärkt bild av vad vi faktiskt gör på jobbet. Men Linnea, vi får prata lite teori vs praktik när vi ses nån gång!
Ja jag läste också det Kerstin skrev om att dessa valbara kurser inte blivit populära, vilket förvånar mig då nästan alla jag pratar med säger samma sak- ingen eller liten koppling mellan studier och arbetslivet. Nåväl, ja vi får fortsätta diskussionen när vi ses.
To be continued…