Under våren har vi gjort en stor omflyttning på Stadsbiblioteket i Gävle där jag jobbar. Ett helt musikbibliotek har flyttat in, och allt utom hyllan med etnografi (M) har fått röra på sig. Barnbiblioteket har både fått en helt ny, färgglad inredning, och en helt annan placering i huset. Men fram tills för några månader sedan låg barnbiblioteket på samma plats som när jag var liten. Jag minns att jag var där tillsammans med mamma, för det var nog mest med henne, och jag minns hur fönstren var målade i glada färger med titthål att kika in genom. Men jag har inget minne av vad vi lånade – däremot av att vi lånade och läste!
När jag blev större var det filialen Andersbergs bibliotek som försedde mig med böcker, även om jag också har ett vagt minne av ett liiitet bibliotek på min skola. Till filialen kunde jag gå eller cykla tillsammans med en kompis och några av besöken finns förevigade i mina dagböcker. 1988 när jag var sisådär 12 år gick jag dit med min bästis, böckerna jag lånade hette Svart arv och Mannen med ärret. Biblioteksbesöken och inte minst böckerna jag läste berättar jag om återkommande i dagböckerna och i den speciella läsdagboken (forntidens analoga bokblogg..). Till Andersbergs bibliotek skulle jag förresten återvända flera år senare, först som barnbibliotekarie och sedan som filialchef. Men 1988 skriver jag inte att jag vill bli bibliotekarie i klasskompisarnas Mina vänner-böcker, utan journalist.
I tonåren och ännu mer i gymnasiet var det i första hand Stadsbiblioteket jag gick till – där lånades böcker och besöktes kulturprogram. I unga år blev jag en kulturtant och jag började nog också tänka på bibliotekarie som ett intressant och passande yrkesval. Insikter om att ett bibliotek är mer än ett ställe där man kan låna böcker gjordes.
När jag senare begav mig ut i landet som student väckte biblioteksbesöken en hel del stress – loppet att hinna först till kurslitteraturen är tufft… Både högskole- och folkbiblioteken i studiestäderna betydde mycket för mig även om jag nog faktiskt aldrig suttit och studerat på ett bibliotek. Jag har strosat, blädderläst, lånat – och så klart återlämnat.
Sedan snart 13 år jobbar jag som bibliotekarie. Det betyder att jag har svårt att gå in i ett bibliotek utan att se efter hur man exponerar media, jag kan med nöd och näppe hålla mig ifrån att räta upp böcker som vält i hyllan och jag funderar över vilka idéer jag kan låna till mitt bibliotek. Det planlösa strosandet och botaniserandet i hyllorna har på sätt och vis gått förlorat. Men istället har jag förmånen att få arbeta mitt i ett flöde av litteratur, kultur och en massa annat – på en plats dit alla sorters människor kommer, i olika stadier av livet. Och det är inte riktigt sant att jag inte strosar längre. Jag tassar ibland ned i källarens magasin, snusar på böckerna och går i mina egna tankar.
Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval, och så länge arbetsuppgifterna fortsätter att variera och utmana så som de gjort hittills så hänger jag kvar ett bra tag till. Det jag längtar mest efter just nu är att, efter att ha ägnat större delen av våren åt att flytta på böcker, arbeta med innehållet i litteraturen igen. För det att på olika sätt lyfta fram skönlitteraturen, att finna nya vägar för att inspirera till läsning och skapa möten mellan såväl böcker och människor som mellan läsare, är vad som ligger mig allra närmast hjärtat.
Mitt femåriga jag skulle nog känna igen sig i dagens barnbibliotek, ändå har biblioteket så klart förändrats, utvecklats och funnit nya vägar och roller att anta sedan jag var en liten flicka. Ibland kan det vara lite svårt att se åt vilket håll det är på väg – kommer biblioteket att vara en mötesplats för läsare, ett rum för läsfrämjande och -inspiration, ett nav i människors vardag, ett kreativitetens kulturhus, ett digitalt samlingsrum för e-medier eller alltsammans eller något helt annat? Oavsett hur det kommer att gestalta sig så skapas det av oss alla tillsammans – och vi har så många möjligheter!
Vad är viktigast för dig i framtidens bibliotek?