Det är utomordentligt trevligt att med sin lilla familj fara runt per automobil i ett underskönt sommar-Sverige i semestertider. Dessvärre inverkar detta förfarande menligt inte bara på miljön utan också på gästblogguppdraget på denna trevliga blogg. Nå; jag försöker kraftsamla, som det heter på politikersvenska, och levererar i egenskap av Musikbiblioteket härmed ett lite musiktips.
En förnämlig aspekt av bilsemestrandet är möjligheten att tillsammans med familjen lyssna på musik – så länge musiken är bra. De senaste åren har den eminenta skivan Goda’ Goda’ snurrat sig varm i bilstereon (och skivorna blir verkligen asvarma i den där jäkla spelaren av någon anledning). För att på ett krystat och långsökt sätt anknyta till denna förnämliga bloggs ämnesområde – bokcirklar – skulle jag vilja rekommendera Goda’ Goda’ till en bokcirkelsammankomst (vilket per automatik skulle bli en skivcirkel – tämligen lämpligt). Denna på alla sätt förträffliga skiva, med musik av Jojje Wadenius och texter av Barbro Lindgren, kom ut redan 1969 men är märkligt tidlös (och samtidigt väldigt tidstypisk). Soundet är underbart varmt, närvarande och direkt, och musiken jazzig, popig, rockig, proggig, folkig, countryig, bluesig, visig – bitvis oerhört svängig och ösig, emellanåt lyrisk, återhållen och finstämd. Jojje, som ju är en urstyv gitarrist (med en bakgrund i band som Blood, Sweat and Tears och Made in Sweden bland mycket annat) lirar hur mycket frän gitarr som helst på Goda’ Goda’, men det tar aldrig överhanden. Han sjunger hellre än bra, som det brukar heta, men heller inte dåligt, och utan hans röst hade låtarna varit helt annorlunda.
Jag tror att det som gör Jojjes musik så förbålt bra är att han inte anpassat den till en viss målgrupp. Han har helt enkelt gjort musik utan att tänka på att den skall passa för barnaöron. Ibland är den oerhört enkel, ibland väldigt komplicerad. Vissa av låtarna går i udda taktarter och några av melodierna är allt annat än lättsjungna. Antingen har Jojje under komponerandet tagit sin presumtiva barnpubliks lyssnarkapacitet på största allvar, eller så har han skitit fullständigt i vem som skall lyssna på Goda’ Goda’ och skrivit musiken helt efter egna öron.
Barbro Lindgrens texter är fenomenalt bra, och bildar med Jojjes musik en perfekt helhet. De handlar om barnets inre resor, fantasins makt och allt det där, men aldrig på ett sätt som blir tradigt eller ointressant. Man slipper också påklistrade plattityder om att ”barn säger såna underbara klokheter och sanningar”. Det gör de ju strängt taget inte, och om så sker är det ju snarare på grund av slumpen. Lindgrens barn snackar skit, kan vara rätt korkade och taskiga. De är fyllda av habegär, som pojken i När jag blir miljonär. Många av texterna är rent nonsens på det där lyckade sättet som är så svårt att skriva. Det finns ju hur mycket trams som helst, särskilt inom barnkultur, men det är en speciell konst att få till det underhållande och betydelsebärande nonsenstramset. Jag försöker själv åstadkomma nonsenstexter men misslyckas för det mesta. Det blir mest… nonsens av alltihop.
Inför längre bilresor kommer det ofelbart från baksätet ”Kalles klätterträd!”, mycket uppfordrande och bestämt. ”Vänta lite ungar, vi har ju inte ens startat bilen”. ”För satan, gubbjävel – Kalles klätterträd!!” Exakt, Kalles klätterträd känner de flesta igen (just den texten är för övrigt skriven av Olof Landström), men Goda’ Goda’ rymmer så mycket mer; fantastiska låtar som Mitt sår, När jag blir miljonär, Jag är det fulaste som finns, Jag vill ha en hund, en blå, Mitt lilla barn (som för länge sedan samplades/lånades av Ken Ring om jag inte minns fel), Havet, Kråkbegravningen – allihop så in i helsicke bra låtar. Undertecknad och barnens mamma sjunger med i bilen, scatsjunger i gitarrsolona – som är små musikaliska mästerverk i sig själva – och spelar lufttrummor och -bas, naturligtvis med fara för eget och andras liv, men det kan inte hjälpas (skivans medmusikanter Bosse Häggström och Tommy Borgudd är för övrigt så jädra bra). Barnen gillar dock inte när vi sjunger så ibland får vi luftsjunga.
Med nyss erövrad erfarenhet av en helt annan sorts barnmusik/underhållning – Sean Banan på Stortorget i Gävle – kan jag bara konstatera att Goda’ Goda’ är en skiva för alla, oavsett ålder och musiksmak – bra på riktigt, inte ”bra för att vara barnmusik”. Bananen, som jag tycker är rätt rolig och fyndig på sitt sätt kommer förmodligen inte att lyssnas på om 44 år (eller, vem vet egentligen). Mina barn roas kungligt av Sean den förste Banan (och hans jäkla låtar har en förmåga att sätta sig även i mitt huvud), skrattar så de kiknar av ”skaka rumpa” och allt vad det är. Sällan skrattar de högt åt Goda’ Goda’. Istället slutar de slåss där i baksätet, tystnar, lyssnar och verkar fara iväg i egna tankar. Om inte annat är ju den effekten ofta ytterst välkommen hos resenärerna i framsätena. Jag påstår inte att Goda’ Goda’ är bättre än Sean Banans musik (vem försöker jag lura, det är ju klart att jag påstår det), men den äger en helt annan sorts… tyngd.
I undertecknads bil lyssnas det för fjärde året i rad, om och om och om igen på Goda’ Goda’, och hur jäkla trött man än blir på den, för det blir man, blir man ändå aldrig riktigt trött på den. Fascinerande. Köp den, låna den, ladda ner den (helst på så vis att upphovsmännen får lite stålar).