Dra på trissor! Gävlekollegan och gästbloggaren Claes hann före mig här på bokcirklars gästblogg. Förtretligt. Musikbiblioteket har semester nu, och är nyss hemkommet efter en hård helg fylld av slitsamt sjömansliv och spelningar på skumma hamnkrogar, och höll så när på att helt glömma bort det stundande gästbloggeriet. Sjömanslivet, ja. Besvärligt och hårt. Särskilt när kaptenen utkastar order och befallningar till höger och vänster (även om det heter annat på sjön) och man inte riktigt kan skilja på tamp och snöre, eller vilket som är fram och bak på en båt. Durk, skuff, trunk, reling, däck – “nej, burna inte på sjön, det sliter på däcket” – även detta termer som ställer till det, särskilt som vissa av dem inte hör hemma på en båt.
Att angöra en brygga är onekligen inget för klåpare och landkrabbor. Därför avhöll jag mig från att försöka hjälpa till, speciellt som den lilla båten var fylld av fruar, barn och ungdomar som bättre kunde bistå kapten Jansson. Dessutom hade jag bränt min känsliga bibliotekariehud och var i behov av egen tid, mest för att beklaga mig – vilket för mig tillbaka till mitt tänkta bloggämne. Inte bränd hud, men väl bibliotekarieskrået.
Jag har ingen aning om varför jag en dag under min studietid (i låt oss säga att det var Umeå) bestämde mig för att söka in till bibliotekarieprogrammet. Måhända var det för att glädja min fader. Jag skulle bli något, inte bara en slashas som lojt bevistade en massa enstaka kurser med ytterst svaga (eller inga) löften om framgång, rikedom, ära och välstånd. När utbildningen väl påbörjats dröjde det icke länge förrän jag kände att “va i he… ska det va så här jäkla tråkigt och ointressant?”. Det skulle det tydligen. Faktum är att det skulle bli ännu tråkigare. Jag har förvisso alltid läst mycket, besökt bibliotek sedan barnsben, tyckt om böcker, tagit dem för givna, men det betydde ju inte att jag för den skull måste uppslukas av katalogisering, klassificering, SAB och Dewey, mikrofiche, vetenskapsteorier, ämnesord och medicinska databaser. Fy satan så trist. Var var litteraturen? Jaså där. Men jag menar den roliga litteraturen? Någon annanstans. På så vis. Men skulle det då inte bli bättre? Skulle då inte framtida kurser innehålla mer av det jag sökte, vilket nu det var? Nej, tydligen icke. Men låt oss spola fram lite till det första jobbet. Var det inte så att jag som nybakad bibliotekarie ute i verkligheten äntligen fick känna att “detta, det var detta jag sökte – nu förstår jag äntligen!”. Nej, så var det naturligtvis inte, varför skulle det ha varit det? Det första jobbet var tråkigt, krävde pendling och arbete på en dyster liten ort. Så också det andra jobbet och faktiskt också det tredje (intet ont om dessa orter och tjänster egentligen, men fel för undertecknad). På ett oförklarligt sätt hamnade jag helt fel i min yrkesmässiga tillvaro, med arbetsuppgifter jag inte på något vis vare sig åstundat eller eftersökt.
Men så efter lite för många år dök äntligen det som jag sökt efter (utan att veta om det) upp – och jag sökte den, alltså bokstavligt talat – tjänsten som musikbibliotekarie på Musikbiblioteket i Gävle, men med föga – i ärlighetens namn inget – hopp om positivt svar. Den här historien är redan alldeles för lång, men för att göra den inte kortare men åtminstone uthärdlig spolar jag fram till idag. Ja, jag fick jobbet, trivs alldeles utmärkt och har således äntligen hittat rätt. Jävlar i mig. Vem hade kunnat tro det under de förbenade katalogiseringstentorna där uppe i Umeå (förvisso en utomordentligt trevlig stad)? Med detta sagt är allt inte vrålkul ens i en musikbibliotekaries tillvaro (det återstår trots allt en del rutinarbete som kräver ordningsinne, vilket jag helt saknar) men det vore väl kanske att kräva för mycket. Ett vettigt jobb där man får syssla med huvudsakligen musik, litteratur (och film!) och dessutom har trevliga arbetskamrater och roliga låntagare – det räcker ju jäkligt långt.