Tre sekunder. Jag läste en gång att kunden i bokhandeln i snitt tittar 2.7 sekunder på ett omslag. Jag kommer sen inte ihåg den exakta siffran, men för baksidestexttiden låg tiden kring 10 sekunder. Alltså: du har under tre sekunder på dig att fånga din tänkte läsares intresse i pocketstället på flygplatsen eller ICA. Vad är det som fångar kundens uppmärksamhet? Jag ska ge några tips.
Hur tänkte jag? Jag visste några grundfakta: jag hade skrivit en thriller om en kirurg, den utspelades i Afrika och jag hade inte särskilt mycket pengar. Jag kollade igenom bokhyllan där hemma och funderade på vilka omslag jag gillade. Det var svårt, många omslag har sina styrkor och sina svagheter. Det beror också mycket på genren. Jag fastnade för ett omslag av Dennis Lehane där man ser en man i siluett och en stad i bakgrunden. Boken var en storpocket på engelska. Jag har alltid gillat formatet på främst amerikanska storpockets och bestämde mig först för formen. Jag insåg att det skulle bli billigare att trycka vilket kändes tilltalande. Men vem skulle formge? Jag tog hjälp, som så många gånger under processen, av vår vän Facebook. Ut med frågan bara och vips, ett tiotal bra tips från vänner och bekanta. Sen ett mail till några utvalda och därefter dags att välja.
Jag fick tag i en vän till en vän som är grafisk formgivare men egentligen inte gjort bokomslag. Vi träffades och jag förklarade konceptet med en man, Afrika, läkare, filmiskt. Jag tyckte nämligen själv att min bok hade väldigt tydliga scener, precis som en film. Dessutom hade jag vid det här laget låtit säkert ett tjugotal vänner läsa manuset och flera sa att de ”såg filmen framför sig”. Formgivaren ville jobba i svartvitt vilket hen var van vid. Sen gjorde jag ett misstag som jag avråder ifrån, vi kom inte överens om ett fast pris. Jag tror vi sa något i stil med att du kan få ”några tusenlappar”. Ja, ni förstår fortsättningen.
I raden av tips kontaktade jag några andra formgivare som gjort bokomslag till förlagen. Priset för ett omslag ligger kring 10,000 plus moms. När det begav sig tyckte jag att det låg över min budget men så här i efterhand tror jag det nästan hade varit bättre att ta den stora, fasta kostnaden direkt. Summan för mitt omslag låg i slutändan i de trakterna ändå. Många bäckar små. Men jag lärde mig mycket på vägen…
Jag frågade en vän, fotomodell, om han kunde ställa upp vilket han gladeligen gjorde. Nummer två var lokal: ytterligare förfrågningar på Facebook och napp på fotostudio i Hammarby Sjöstad samt modefotograf som bara ville ha betalt för omkostnader, till exempel hyra av fotoutrustning. Jag bokade alla berörda, sprang och köpte indiskt på närmsta krog samt nötter och Coca-Cola till ett helt kompani. Det blev en riktigt spännande tisdagskväll där i alla fall jag fick upp ögonen för hur tålmodiga fotomodeller och fotografer är. Som oplanerad bonus tog fotografen några bilder på mig i blå collegetröja vilket var en höjdare insåg jag senare. Jag har använt de högupplösta bilderna till recensionsutskick, tidningsartiklar och hemsida.
Efter många turer fram och tillbaka mellan mig och formgivaren hade vi vårt omslag färdigt. Snyggt och ganska så coolt. När jag häromdagen gick till Akademibokhandeln och letade upp min bok i ett fåfängt infall insåg jag att det där med svartvitt omslag inte riktigt funkar som just blickinfångare i ett bokställ.
Det krävs mycket tanke och kreativitet kring ett omslag.
När jag senare bestämde mig för att göra om omslaget till pocketutgåvan kontaktade jag istället ett av de större förlagen med den kanske något okonventionella frågan: ”Rent hypotetiskt, OM jag skulle bli utgiven hos er, vem skulle då göra omslaget?” Jag förklarade i mailet vad boken handlade om och fick till min förvåning ett svar och ett namn. När jag gick till Pressbyrån nästa dag och kollade igenom utgivningen såg jag namnet på formgivaren och insåg att det var ett superproffs som jag just skulle kontakta. Jag fick svar och vi fikade. Jag förklarade att jag inte hade mycket pengar och att överskottet skulle gå till Läkare Utan Gränser. Jag trodde knappt det var sant när hen lovade att göra omslaget gratis, pro bono. En vecka senare hade jag sex förlag på omslag där varenda ett av dem var tre gånger coolare och snyggare än mitt ursprungliga omslag.
Eftersom det var supersvårt att välja skickade jag mail till inköpscheferna på Pocketgrossisten, Pocketshop och Akademibokhandeln och bad dem betygsätta omslagen. Det slumpade sig så lyckligt att alla tyckte samma omslag var det vinnande. I motiveringen framkom att flera tyckte att ett bra omslag skulle innehålla ett ansikte.