Det här är inte en strukturerad text om hur du ska skriva en bok. Såna böcker finns det hyllkilometer av. Så här kommer du alltså inte få handfasta råd om hur du gör research, lägger upp skelettet för din historia, hur du ska gestalta och inte skriva läsaren på näsan.
Men en sak måste jag bara säga om själva processen: försök hitta din egen väg, det som passar för just dig. Det låter banalt men är viktigt om du vill njuta av resan, inte bara sträva efter slutresultatet.
I mitt fall gjorde jag det mesta helt fel.
Allt jag gör är drivet av en enda sak: passion. Om jag inte känner passion för något så blir det sällan bra. Det gäller jobb, relationer, matlagning, skrivande. Jag vet inte var det kommer från men så har jag alltid fungerat, ända sen jag skulle välja musikinstrument som 7-åring. Någon tyckte jag skulle spela tvärflöjt, vilket jag plikttroget gjorde i några år, men mina blickar föll alltid mot gitarren som stod lutad mot väggen där i skolsalen på kommunala musikskolan. Så till slut blev det gitarr.
Passionen till boken och skrivandet fanns alltså, men hur det sen skulle gå till när jag skulle skriva min thriller var oklart. Jag hade inte gått någon skrivarkurs annat än i poesi och jag visste knappt vad ett synopsis var. Så jag satte igång med några stolpar om vad boken skulle handla om och vilka karaktärer som skulle vara med.
Förvisso skriver jag snabbt på datorn men att skriva tar tid. Det tar tid oavsett hur snabbt man skriver och hur långt man ska skriva. Man måste läsa igenom flera gånger, ändra, skriva om, lägga till. Och felet jag gjorde var att jag inte skar ner på något annat i min tillvaro för att få tid för skrivandet. Som tur var har jag kort startsträcka, jag kan sätta punkt för en mening och återkomma fyra timmar senare då jag har ytterligare en kvart över, skriva en halv sida och lämna datorn en vecka. Inga problem.
Men jag blev snabbt något av en stressad tidsjägare.
Den första boken skrev jag våren 2008, då jag var pappaledig med min dotter. Jag var hemma ett drygt halvår och som tur var sov hon två timmar varje dag vid lunchtid. Så fort hon somnade i sin vagn, på vår balkong, satte jag mig vid köksbordet. Jag åt på två minuter vad som fanns tillgängligt i kylen, oftast fil och flingor, och hade bra överblick om hon skulle vakna på balkongen. De där veckodagarna då hon sov och jag stängde av mobilen skrev jag i snitt tio sidor per dag. På kvällen brukade jag sen läsa igenom det jag skrivit under dagen, färskt i minnet, och redigera hårt. Jag strök, la till, ändrade.
På så sätt skrev jag runt 550 sidor råmaterial under fyra månaders tid. Utan någon större ansträngning. Anledningen till att det gick så snabbt och att jag fick ur mig så många sidor tror jag hade flera skäl. För det första hade jag väntat många år och undermedvetet förberett mig på att skriva en roman. Jag var så otroligt laddad när jag väl tillät mig att sätta igång att den ackumulerade energin var på topp. Sen var det så klart en fördel att jag skrev fort och att min dotter sov så bra.
Men felet jag gjorde var att jag inte förankrade mitt projekt hos min sambo. Jag blev allt mer frånvarande, satt och funderade på mina historier och karaktärer. Som om jag skulle ringa någon älskarinna smög jag iväg till ett annat rum, slog upp datorn och läste några rader som jag skrivit på dagen. Så fort min sambo dök upp slog jag igen och mumlade något ursäktande. På kvällarna ville jag bara att hon skulle somna så fort som möjligt så att jag kunde sätta mig med datorn. Jag kände mig allt som oftast kluven och otillräcklig. Pappa och sambo kontra författare.
Mitt tips är därför: Gör upp en plan med den du lever med eller de personer som kommer påverkas av ditt skrivande. Försök få med dem på tåget så blir allting mycket lättare. Jag ska inte komma med några konkreta råd eftersom var och ens liv ser så olika ut, men grundprincipen måste vara att du är transparant med vad du gör så att du slipper smyga med ditt skrivande.
Det ska ju vara lustfyllt att skriva!