Ibland är det svårt att veta om man ska ogilla eller beundra en författare. Om en bok gör mig upprörd, beror det då på att innehållet speglar författarens egna osympatiska åsikter? Eller på att författaren besitter en sådan berättarteknisk skicklighet att man som läsare blandar ihop författarens och romankaraktärernas åsikter? Extra svårt blir det att avgöra om romanen är skriven i jag-form.
Ett klassiskt exempel på berättarperspektivets betydelse är Vladimir Nabokovs Lolita. Romanens berättare är en medelålders pedofil och den tolvåriga styvdottern Lolita beskrivs genom hans ögon. När man senare har filmatiserat historien påverkas berättarperspektivet och Lolita framställs snarare som en sexuellt utmanande tolvåring, vilket är olyckligt.
Berättarperspektivet är också anledningen till att jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till Stephen Chboskys Wallflower. Jag skulle utan tvekan säga att det är en bra bok, man blir snabbt engagerad i hur den femtonårige Charlie kämpar med det sociala spelet på high school och trots sin säregna personlighet lyckas hitta vänner som uppskattar honom för den han är. Men synen på sexualitet är allt annat än positiv. Hela berättelsen är full av ungdomar som har sex för att de känner sig tvingade till det snarare än att de känner lust. Som läsare uppfattar jag det som obehagligt, men det är här berättarperspektivet kommer in: är det författarens åsikter och konservativa syn på könsroller jag uppfattar, eller speglar det bara huvudpersonen Charlies känslor? (vilket skulle vara fullt rimligt) Vad tror ni andra som har läst Wallflower?
Wallflower är utgiven på Gilla böcker som har gett ut ett flertal nya och nyöversatta romaner under våren 2013. Några av dessa kommer vi att recensera här på bokcirklar.se – först ut är redaktionens Jenny Kihlberg som läst Wallflower.
Det kan mycket väl vara så att många ungdomar “har sex” för att de känner sig tvingade.
I så fall är det ju en korrekt verklighetsbeskrivning. Varför är det obehagligt? Vad har det med “en konservativ syn på könsroller” att göra. Ingenting som jag ser det. Ska en författare skildra verkligheten som han vill att den ska vara eller som den är?
Med Vänlig Hälsning
Husse
När jag läste Wallflower fick jag flera gånger en klump i magen över hur tonårstjejernas relation till sex beskrevs: Sams dåliga självförtroende gav henne öknamnet “sugdrottningen”, förnedrande historier cirkulerar om en flicka som blivit vald till avslutningstalare, systerns sexliv leder till graviditet och abort… Jag kan inte låta bli att jämföra det med en roman som Alicia Erians “Towelhead” (fantastisk bok- läs den!) där man får en mycket mer nyanserad bild av en tonårings sexualitet som rymmer både egen lust och tvång utifrån. Men- just när det gäller Wallflower kan det ju vara Charlies egna erfarenheter som färgar hans syn på världen.
En del ungdomar gömmer sig ofta bakom det bekväma: “Så gör alla andra”.
T o m “Varför ska man vara bättre än andra?”
Såg i ett studenthäfte reklam: Si och så många ligger med varandra i X (aktuell stad).
. När du har legat med 6-7 stycken så har du i princip legat med hela studentkåren.
Ungefär så. Samt ett hurtigt budskap: Inga probem, Vi har hjälpen här på Sexhälsan.
Om ngn har invändningar så är man naturligtvis “moraliserande”. Helt tabu i Sverige. Det sista man ska vara är moraliserande. Oj oj Oj.
Verkligheten är alltid ngt fenomen som ANDRA har bestämt.
Den som är romantisk är helt ute:
“Så är det inte i verkligheten”.
Ska man inte SJÄLV hjälpa till att bilda denna verklighet?
Har inte läst den här boken. Varför inte ha med ngn ungdom som avviker från “alla andras” beteende?
M v h Mohikanen.
Tack för svaret. Jag har inte läst boken, men nu förstår jag litet bättre hur du menar.
Att ungdomar har sex, inte för att de vill utan för att de känner sig tvungna, gäller nog båda könen. Undersökningar visar, att många ungdomar tror, att alla andra är så mycket mer erfarna än de själva. Därför kan de kanske göra saker, som de inte vill helt enkelt för att bli mer erfarna. Detta är bara mina spekulationer.
Med Vänlig Hälsning
Husse
Och jag vill absolut inte låta som jag avråder från att läsa boken- tvärtom tyckte jag att den var medryckande. Jag tror att Wallflower skulle kunna vara en riktigt intressant bokcirkelbok, det finns många tolkningsmöjligheter när det gäller personerna i boken och jag tror de flesta kan relatera till sin egen skoltid.
Vänliga hälsningar, Jenny
Jag läste boken i sin förra upplaga, vilekt måste vara ca 10 år sen. Jag tyckte att den var mycket bra, jag gav den till min dotter sen, men kan idag inte minnas enskildheter. Men jag vet att jag uppfattade den som en realistisk bild av känslomässiga svårigheter, sökandet, i tonåren. Det är tufft därute … att hitta sig själv. Visst är berättarperspektivet den unge killen, berättarjaget.
Ja, romanen tar verkligen upp många viktiga frågor: om att försöka passa in i en skolvärld man inte tillåts vara annorlunda, om att skapa ett eget sammanhang där man accepteras för den man är… Och det är svårt att vara tonåring. Min enda reservation var skildringen när det gäller tjejers förhållande till kärlek och sex. För även om det kan vara problematiskt så finns det även mycket som är positivt. Jag hade föredragit att författaren fått med båda sidor.