Årets barn- och ungdomsbok: Eld
av MATS STRANDBERG & SARA BERGMARK ELFGREN
Stort grattis till att ni än en gång har fått pris för årets bästa ungdomsbok, den här gången för den andra delen i Engelsforstrilogin: Eld!
Mats: Tack så mycket! Det här är ju helt fantastiskt!
Sara: Tack, vi är otroligt glada! Det känns extra uppmuntrande nu när vi sitter och skriver på del tre tjugofyra timmar om dygnet.
När ni påbörjade skrivarbetet med Engelsforstrilogin, anade ni redan då att de skulle nå en sådan framgång? Hos läsarna och kritikerna?
Sara: Nej, tyvärr är synskhet inte något som vi har begåvats med. Vi blev förälskade i vår idé och skrev en bok vi själva ville läsa.
Mats: Precis. Och så hoppades vi att fler skulle vara som vi, förstås.
Och sedan när boken började säljas till utlandet redan den kommit ut i Sverige så blev vi säkra på att vi skulle bli sågade, att alla skulle tro att vi bara tänkt kommersiellt. Och sedan när vi släppte Eld var vi säkra på att vi skulle bli sågade för att det hade gått bra för Cirkeln, att folk skulle vilja plocka ner oss på jorden. Vi är sådana Krösamajor! Raka motsatsen till positivt tänkande.
Sara: Vårt fokus ligger hela tiden på arbetet, på att det vi gör ska bli så bra som möjligt. Vi har otroligt roligt när vi jobbar, och vi jobbar otroligt hårt. Det är ingen garanti för att det ska gå bra, men då vet man i alla fall att man har gjort sitt bästa när man är klar.
Hur skulle ni beskriva er serie för någon som inte har läst böckerna?
Mats: I ett nötskal handlar det om en grupp ungdomar som får veta att de är häxor, utvalda för att stoppa apokalypsen.
Sara: Diskbänksfantasy kanske?
I era böcker är det tydligt att ni skriver inom en genre som ni älskar – vilka är era främsta inspirationskällor?
Mats: Främst har det faktiskt varit tv-serier som Buffy the Vampire Slayer, Twin Peaks, Mitt så kallade liv och Veronica Mars. Vi pratade tidigt om att böckerna skulle vara som säsonger i en riktigt bra tv-serie, där berättelserna visserligen avslutas men det också finns tillräckligt mycket ledtrådar om vad som komma skall för att man ska vilja följa med i nästa del av historien.
Sara: Vi pratade också mycket om boken I en klass för sig (Prep) av Curtis Sittenfeld, första Säkert!-skivan och gamla skräckfilmer. Men i Engelsfors har vi liksom fått använda allt vi gillar! Det finns hundratals andra saker som inspirerat oss, medvetet och omedvetet.
Mats: Det var främst i början av arbetet som vi medvetet använde oss av referenser, för att kunna förklara vår vision för varandra, och kanske oss själva. Med Eld och Nyckeln har vi byggt vidare på det vi skapat.
Något som många uppskattar särskilt med era böcker är hur ni blandar klassiska fantasyteman med diskbänksrealism. Bara för att världen håller på att gå under slutar inte vardagen automatiskt att fortgå; prestationsångest i skolan varvas med rädsla för föräldrars eventuella skilsmässa. I Eld finns dessutom det jättespännande momentet med den sektliknande rörelsen Positiva Engelsfors, som plötsligt tar över hela stan och förvandlar dess invånare till fånleende zombieliknande varelser.
– Är kombinationen med det stora och det lilla något ni diskuterat mycket kring i böckerna om Engelsfors?
Sara: Absolut! Allt hör ihop. Vi gav till exempel De utvalda krafter som skulle utmana dem som karaktärer. Och vi tycker ofta att det är när det magiska och det vardagliga möts som det blir extra spännande.
Sedan ställs man förstås efter en svår balansgång, som blir svårare och svårare nu närmare slutet man kommer.
Mats: Ja, för när slutar det kännas realistiskt att de bryr sig om ett matteprov när världen håller på att gå under?
Hur är det att skriva en serie där man har så många huvudkaraktärer?
Sara: Det är otroligt roligt! Det är spännande att se hur olika de upplever sig själva, varandra och olika situationer som de hamnar i.
Och de överraskar oss fortfarande, även nu när vi skriver på de sista kapitlen av sista boken.
Mats: Verkligen! Ibland reagerar de inte alls som vi tänkt. Det är också spännande att se hur de utvecklas av det de varit med om. När jag läser om Cirkeln nu så blir vi rörda av hur unga och oskyldiga de känns.
Sara: Och vi får extremt dåligt samvete för vad vi gör mot vissa av dem.
Det finns en del förväxlingsmoment i just Eld, hur lyckas ni skildra alla karaktärerna så trovärdigt? Har ni själva någon av huvudkaraktärerna som ni själva identifierar er mest med? Har ni medvetet tänkt att man ska kunna identifiera sig med någon av de utvalda?
Sara: Tack, vad roligt att du tycker det känns trovärdigt. Vi var ganska tidigt på det klara med hur de tänker och reagerar i olika situationer och vi har, som sagt, lära känna dem bättre och bättre.
Jag var definitivt mest en Minoo som tonåring, men alla de Utvalda har något av Mats och mig i sig.
Mats: Jag var lite Anna-Karin så länge jag bodde kvar i Bergslagen.
Sen flyttade jag till Stockholm och började om gymnasiet, och blev en Vanessa.
Sara: Det var inte så uträknat att alla skulle hitta varsin Utvald att identifiera sig med, även om många tror att det var vår plan. Det var lite tvärtom faktiskt, att man skulle tvingas lära känna karaktärer som man kanske inte annars skulle läsa en hel bok om.
Mats: Vi ville göra dem olika varandra, för att det skulle bli spännande möten mellan dem.Sen upptäcker de förstås att de inte alltid är så olika som de tror….
Vi önskar er förstås stort lycka till med skrivandet av sista delen, Nyckeln, och ser väldigt mycket fram emot vårens släpp av ”Berättelser från Engelsfors”, serieromanen där vi som har svårt att vänta på Nyckeln kan få fördjupa oss lite extra!
Mats: Tack, vi längtar också tills Berättelser från Engelsfors släpps, vi är så stolta över det här samarbetet!
Sara: Det har varit en fantastisk upplevelse att föra över vår värld till ett annat medium, och vi det ska bli så spännande att få ta del av läsarnas reaktioner.
Mats: För att inte tala om hur mycket vi längtar tills Nyckeln är klar! Vi ska vara klara med första manusversionen nu snart.
Sara: Och den blir LÅNG. Definitivt längre än Eld.
Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren intervjuades av Emelie Sundström i mars 2013.