I februari 2012 blev manuset till Dit drömmar färdas för att dö antaget av Parabellum Nord Förlag. Jag hade då jobbat med texten från och till under två års tid. Äntligen skulle det bli en bok! Det var en av mina stora drömmar som gick i uppfyllelse.
Om nu någon tror att det stora jobbet är gjort när ett manus väl blir antaget av förlag, måste jag göra er besvikna. Kvarstår gör ett evinnerligt arbete med att fila på texten på detaljnivå. Ett litet ord här, ett kommetecken där. En mening som byggs om, gång på gång på gång. Redigeringsarbetet är många gånger tålamodsprövande och inte alls lika tillfredsställande som att formulera berättelsen i ett första utkast.
Det finns många fördelar med att bli utgiven på ett litet förlag. Visst, det var aldrig aktuellt att tapetsera tuben med mitt ansikte och det vore löjligt att tro att en bok från ett litet förlag får samma förutsättningar att synas som en debutroman från Bonniers eller Norstedts. Men fördelarna alltså. Parabellum Nord gav under fjolåret ut två skönlitterära vuxenböcker och en av dem var min. Inte konstigt att jag kände mig viktig!
Jag hade ett väldigt nära samarbete med förlaget. Jag hade insyn i och inverkan på precis allt: omslag, porträttfoto, utskick av recensionsex, kontakter med media, ja faktiskt minsta kommatecken i säljtexterna. Förlaget brann verkligen för min bok och kämpade hundratals timmar med hjärta och passion för att min bok skulle nå ut i den enorma litteraturfloden. Numera tror jag inte att det viktigaste är storleken på ett förlag, utan att det förlag som ger ut en bok verkligen brinner för denna. Jag hade tur. Dit drömmar färdas för att dö hamnade hos precis rätt förläggare.
Mitt manus antogs alltså i februari 2012 och inom kort bestämdes att boken skulle ges ut i augusti. I mitten av juni var deadline för sista korret. Den här våren var slitsam, inte minst med en liten nyfödd hemma. Lyckligtvis har jag en sambo som verkligen stöttar mig. Utan henne hade det aldrig gått. Det blev många långa kvällar och nätter med genomläsningar, redigering och finputsning. Den här delen av romanskrivande är absolut inte den roligaste, men definitivt nödvändig. Min text blev så oerhört mycket bättre!
I nästa inlägg tänkte jag reflektera lite kring läsning i skolan och de försämrade språkkunskaperna i Sverige.
Allt gott,
Mattias