I förrgår tog jag bussen härifrån Norrtälje in till Stockholm för att tillsammans med en vän och kollega gå på teater. Ett informellt samtal om den nuvarande situationen på Dramatens lilla scen. Regi av Tomas Alfredsson och manus av honom själv, John Ajvide Lindqvist och ett stort antal barn.
Pjäsen hade preminär i november 2012 och den består uteslutande av autenstiska repliker av barn. De har avlyssnats på dagis och i hemmiljö, de har spelats in i framför allt leksituationer och sedan har allt transkriberats rakt av till text. John Ajvide Lindqvist har därefter tagit bort alla vuxenrepliker, rensat och strukturerat, mycket har förstås inte kommit med, men inga enskilda meningar har ändrats och ingenting har tillförts.
Ur materialet har sedan pjäsens situation skapats – fem vuxna människor, två kvinnor och tre män, på ett en timme och tjugo minuter långt sammanträde om något mycket diffust.
Idén är självklar oemotståndlig, barns ordagranna ord i vuxnas munnar, och mycket riskabel. Det finns ju en hel ur-barnamun-genre, allt från små gulliga citat av barn och barnbarn i veckotidningar till Barn skriver till Gud-böcker. Man förförs när man läser, det är gulligt och dråpligt, sedan uppstår en dålig eftersmak. Barn reduceras till inget annat än små dumma och oförargliga varelser som råkar säga roliga saker.
Men pjäsen på Dramaten klarar sig. Med bravur. Visst, den balanserar på det lättköptas knivsegg, men medvetenheten om det gör att det hela fungerar mycket bra. Och det blir väldigt roligt. På riktigt. Det blir roligt på det där liksom smärtsamma viset. Och detta av framför allt ett skäl: Upphovsmännen har klart för sig att barn är ett mycket allvarligt släkte, de vet att barns lek handlar om seriös verksamhet, att i barnens värld pågår spetsforskning, att verkligheten oavbrutet utsätts för undersökningar och tester.
Ett informellt samtal om den nuvarande situationen är på många sätt en bagatell. Samtidigt mycket säregen. Och på bussen hem försöker jag komma på vad som gör den så speciell. I höjd med Brottby kommer jag på det. Det har med replikerna att göra, med pondusen i dem. Sällan har jag upplevt en pjäs där varje ord äger en sådan tyngd och uttalas med ett sådant eftertryck. Det har naturligtvis med det där allvaret och den där forskningen att göra, och det gäller i högsta grad också småpratet. Inte heller det lämnar barn utan att omsorgsfullt pröva dess hållfasthet.