Vi var några författare som träffades i helgen. Vi gör det då och då, träffas och pratar. Och lyssnar. Och pratar. Och lyssnar. Och pratar. Och …ja, ni fattar. Det pågår ofta i många timmar, det finns mycket att avhandla. Inget skrivarbete är det andra likt och vi befinner oss alltid i olika skeden av processen. Någon har just kommit ut med en bok, en annan har blivit refuserad, en tredje sliter med sista delen i en trilogi, en fjärde har börjat om med en roman för femte gången. Vi klagar och förundras, vi känner igen oss i varandras rädslor och glädjor, vi sympatiserar och stöttar, och med jämna mellanrum berör vi det oundvikliga ämnet – försörjning.
Det är egentligen smått fantastiskt. Efter tjugo års författande kan man fortfarande behöva kollegors stöd för att kräva betalt för sitt arbete. Nu talar vi inte om kontrakt på böcker och royalty, utan om när man anlitas som författare för att komma och prata någonstans. Tack och lov har vi Författarcentrum med sin Författarförmedling och de rekommenderade arvodena. Skolor och bibliotek krånglar sällan, de flesta tycks veta vad som gäller, och behöver de upplysas sköter författarförmedlarna den saken. Men svårare kan det bli när det är ideella föreningar som vill engagare en. Och ideella föreningar finns det gott om i det här landet.
Jag har svårt att tro att de använder sig av samma retorik när de kontaktar en elfirma för att byta ut belysningen i hembygdsgården eller ICA-butiken för att beställa smörgåstårtor till kulturföreningens årsmöte. Jag tror inte ens att de kommer på tanken att be elektrikern att göra jobbet gratis eller handlaren att inte lägga på moms på fakturan. Inte heller tror jag att de hävdar att det ju är en jättebra marknadsföring bara att få komma och visa upp sig. Men som författare tillhör det dessvärre vanligheterna att måsta bemöta såna vädjanden och idéer. Och att därutöver, för tuttinuttonde gången, behöva lyssna till det käcka förslaget: Och så kan du ju ta med dig böcker att sälja. Som om jag har tillverkat dem själv, som om hela lagret finns i mitt garage, som om jag inte själv måste köpa dem från förlaget, som om jag inte behöver redovisa försäljningen och skatta för den minimala vinsten.
Till stor del är det förstås frågan om okunskap. De flesta har aldrig behövt sätta sig in i hur det går till att försörja sig på ett författarskap. Men ännu mer handlar det nog om att man inte förstår det egentliga värdet, man ser inte sambandet mellan värdet i att anlita en författare och betalningen för det. Som profesionell kulturskapare är man också generellt sett utsatt för konkurens av människor som målar och sjunger och spelar teater på sin fritid och därför inte behöver ta betalt, något som mattläggaren och rörmokaren slipper.
Hur som haver. Detta med att stå upp för sitt värde och våga ta betalt är ett evigt ämne oss författare emellan. Vi behöver varandra för att få mod och argument. Och för att då och då bara få skaka på huvudet och skratta rått åt ren dårskap. Som den gången jag fick frågan om att komma och prata på 8:e mars om ”starka flickor och kvinnor” i mina egna böcker”, och arrangören blev förbannad när hon förstod att jag ville ha betalt.
Hej! Det är intressant att ta del av dina erfarenheter som författare. Själv är jag musiker och visst diskuterar jag och mina kollegor med jämna mellanrum de vilka krav på ekonomisk ersättning man kan kräva. Det tycks generellt ha blivit bättre, men inom en del genrer är problemen större. Att till exempel erbjudas restauranggig med ”erfarenhet” som enda betalning. Ett hån mot musikern som ägnat den största delen av sitt liv åt övning och många års studier. Visst är det roligt att spela, men den glädjen betalar ju inte hyran.
När det gäller skrivande så befinner jag mig i ett gränsland där jag varken kan kalla mig professionell eller amatör. Visst har jag studier som jag skulle kunna styrka mitt skrivande med, men jag tänker att så länge jag inte ägnar mig åt det istället för något annat (som ger inkomst), gör jag det som hobby. Frågan är dock om man är professionell bara för att man tar betalt. Men visst, vem som helst startar väl inte sin egen firma… Tankar?
Hej wilgot!
Intressant att ta del också av dina tankar.
Jag funderade faktiskt länge på om jag skulle använda ordet ”professionell”, övervägde att istället skriva ”yrkesverksam”, vet inte om det hade klingat annorlunda. Jag är väl medveten om att jag i texten gör en grov uppdelning, men det är förstås bara för att försöka komma åt något.
De flesta författare i Sverige kan faktiskt inte försörja sig på sitt skrivande, utan måste ha en inkomst vid sidan av, men det är naturligtvis inget hinder för att få vara med i Sveriges författarförbund, där är det själva bokutgivningen som motiverar ett medlemsskap.
Det går inte att dra någon skarp gräns mellan proffs och amatörer bland kulturskapare, allra minst när det gäller skrivande, men man kan konstatera att det råder väldigt olika förhållanden, somliga har det som sin huvudsakliga yrkesverksamhet, andra har det inte, inget fel i det, men det skapar en en mycket ojämn arbetsmarknad och det kanske är ofrånkomligt. Däremot är det viktigt för oss alla som håller på att värdet i både själva skapandet och de konstnärliga uttrycken diskuteras och omvittnas.