För snart fem månader sedan debuterade jag med romanen Mumieland på Rosenlarv Förlag. Samma dag som romanen släpptes födde jag en liten pojke. Det är alltså i denna slags tillvaro jag befinner mig i just nu; pojken är inte längre inuti min mage, utan här hos mig, liksom romanen i sin slutgiltiga form på en hylla bland andra böcker. Mumieland är inte längre min fantasi och hemliga värld, nu finns den därute. Liksom fantasin som spände under huden, nu är han är, skriker, kräks och jollrar. Livet är annorlunda, men ändå inte. Jag blev inte lyckligare av att debutera, och egentligen är det inte så stor skillnad att vara knuten till ett litet spädbarn dygnet runt som min höggravida tillvaro tedde sig innan gossen kom.
I vanliga fall studerar jag på Teaterhögskolan i Malmös Masterprogram i dramatiskt skrivande samt ingår som dramatiker i frigruppen teater mutations konstnärliga ledning. Men nu befinner jag mig alltså här. I en kropp full av hormoner. Med tankar som hela tiden huggs av. Ett barns behov som hela tiden kommer i första hand. Jag ammar. Byter blöjor. Sjunger ramsor. Jollrar. Grimaserar med ansiktet. Vi går ut i ljuset, tar vår dagliga promenad till bibblan. Jag har sagt upp mig från mina vanliga sammanhang. Försöken att hitta min nya plats i den här nya tillvaron fyller mig med både självaktning och separationsångest. Jag vänder mig till min andra roman. Röda ögon strålar i mitt rum. Barnet fyller mig med sällsam glädje.
Prolaktin är ett av de hormoner som frigörs i samband med amningen. Det är ett hormon som reglerar moderskänslor och mjölkproduktion. Minnet och koncentrationsförmågan blir kraftigt försämrat. Det har med anknytningen att göra, man ska fixera sig vid sitt barn, så pass mycket att man inte ska orka med något annat. Man blir dum i huvudet av det. Jag förlorar delvis mig själv. Denna fixering är både självuppfyllande och tärande. Jag träffar knappt några, och när jag gör det blir jag så utmattad att jag bara orkar med kortare stunder åt gången. Jag har gröt i huvudet. Jag har gröt i munnen. Jag har mjölk i brösten. Jag har sömnlöshet och hör ekon. Jag har skratt som sliter sig loss när jag tittar på min son. Jag har ömhet och glädje och stolthet och fångenskap.
För att anpassa mitt gästbloggande här på bokcirklar.se med min nuvarande situation tänkte jag skapa en enda lång journal eller svit av det här tröga amningshormonet. Varje dag under min period som gästbloggare tänker jag ge er en lucka i vad jag kallar för Prolaktinkalendern, efter 14 dagar avslutas förhoppningsvis kalendern med en våldsamt läckande Prolaktin(anti)final. Det kommer kanske mest handla om skrivandets anledningar, och lite motherstuff. Prolaktinet består av runt 200 aminosyror, fullt så många inlägg ska jag inte göra, men en hel del hoppas jag det kommer bli, en hormonstinn kalender full av skrivandets överdrivna skrevande skevande anledningar, ett stycke hysteriska mödrar samt en hel del patetiska upprepningar.
Välkommen till bokcirklar.se! Om du hittar en lucka i din prolaktinkalender skulle jag gärna vilja höra om hur du hamnade i det dramatiska skrivandet och hur det är att arbeta nära en teatergrupp.
Hej och tack Wilgot! Ärligt talat så avskydde jag teater från början, och gör det till viss del fortfarande. Jag sökte in på Teaterhögskolans program i dramatiskt skrivande för att jag såg det som ett tillfälle att få utveckla mitt skrivande, men visste inte då att det dramatiska skrivandet skulle vara så minituöst regelstyrt. Det visade sig att dramatikerutbildningen på Malmö Teaterhögskola följer samma metod som skådespelarnas, en metod fast förankrad i Stanislavskijs lära. Allt är handling. Minsta ord som tecknas ner är av betydelse och måste gå att förklara. Allt är styrt av en vilja. Om jag ändrar en replik får det sina följder, liksom om jag skriver till en ny, allt hänger ihop på ett nästan matematiskt vis. Dessa begränsningar har emellanåt både strypt min lust, men också öppnat upp för enorma möjligheter i mitt litterära skrivande. Vi var avgångstjejerna på skolan som skapade teater mutation i ett stort behov av att själva få utforska teaterns möjligheter och att få utvidga kvinnoporträtten på vårt eget sätt, fri från skolans ofta tyngda traditioner. Eftersom vi alla utgick från samma metod delade vi samma språk, vi rörde oss inom ett område där vi med vårt gemensamma vokabulär inledde ett undersökande arbete, en vacklande resa där vi gång på gång erövrar den här metoden, utökar den, förvränger den, tänjer, hittar nya sätt, nya tänk, hela tiden i dialog med varandra. Skrivandet är ju en ensam syssla, att jobba intensivt och nära en teatergrupp gör arbetet mindre ensamt. Men när man väl haft en intensiv period med en stressig produktion är det så underbart skönt att få komma tillbaka till sitt eget skrivande igen. Sysslar du själv med teater?
Åh, tack för ett bra svar! Jag sysslar egentligen inte direkt med teater, men är som musiker inne i kultursvängen där gränser ibland suddas ut och tankarna far iväg långt bortom det egna utövandet. Just det där med att du inte visste precis vad det dramatiska skrivandet skulle innebära tycker jag låter både spännande och precis så som jag själv föreställer mig det. Jag skulle gärna vilja lära mig dechiffrera teaterns och dramtikens koder, har du ett första tips?
Uj uj uj uj, ett första tips?! Förutom handling, vilja och konflikt är det fint att inte glömma bort det som har möjlighet att växa fram ur osäkerheten. Det finns alltid en möjlighet, öppning eller spricka för figuren att ändra sig, ta en annan riktning. Alla har en svag punkt. Det är också bra att tänka att figurerna betyder något för varandra. Om de inte skulle betyda något för varandra är det ju bara för dem att lämna rummet. Varför ska man befinna sig där och tjata tjata med sin motfigur om den inte skulle betyda nåt för en? Ladda behov och betydelser. Låt figurerna kämpa för sina övertygelser. Och låt dem vackla, bli osäkra. Sedan kan man såklart jobba bortom metoderna, röra sig i mer postdramatiska landskap där rum, tid, kropp, ljud undersöks, eller att stämningarna som omringar föreställningssituationen utforskas där åskådaren snarare fungerar som medskapare till föreställningen. Att situationer man inte kunnat förutse föds ur mötet mellan publik och föreställning.
I mitt dramatiska skrivande brukar jag utgå ifrån situationer där relationen mellan figurerna hela tiden är öppet för förändringar, genom språkliga förskjutningar eller glidande maktförhållanden. Situationen befinner sig därmed i ett ständigt gränsland. Det är öppet för att ta olika riktningar hela tiden beroende på vad figurerna sätter igång med för lekar. Till slut vet de inte vad som är på lek eller vad som är på allvar och så har de förflyttats till situationer och maktkamper de inte kan förmå sig till att kontrollera. Det blir ohållbart och psykotiskt. Och mycket roligt att skriva!
Tack igen för att du tog dig tid med min fråga! Mycket tänkvärda ord.