Du vet hur det är.
Ibland fastnar en mening, ett ord, en låtrad i huvudet.
En sådan mening som blivit kvar hos mig, utan att egentligen vara särskilt märkvärdig, är frågan ”Var började musiken?”. Den finns i Träskdrottningens återkomst, i Monika Fagerholms roman Glitterscenen. Jag minns att den fastnade första gången jag läste den, och den har inte lämnat mig ifred sedan dess. Kanske syftar frågan på Fagerholms huvudperson Doris Flinkenberg – för övrigt en av mina absoluta favoriter i litteraturen – som blir vissångerska, eller så syftar den på något annat, kanske på något mycket större eller mindre, kanske på något jag inte ens behöver begripa. Men det är något med klangen som gör att frasen fastnar. För var började musiken? Började den någonstans alls, eller har den alltid funnits?
Det är ungefär som att fråga ”Var började berättelsen?”.
Började berättelsen egentligen någonstans? I hällristningarna, i runorna, i de första tryckerierna, i Worddokumenten? Har människor alltid berättat? Jag vet inte, men jag antar det.
Just nu frågar många var min berättelse började och hur huvudpersonerna i Då tänker jag på Sigrid uppstått. De frågar om Hanna kanske egentligen är jag, hon som lämnar sitt fina reklambyråjobb, hon som blöder näsblod på chefens vita tygstolar. De frågar om Sigrid och om min egen farmor är i livet, om hon måhända var mycket elak innan hon dog. Och de som vågar och orkar, de frågar om Åke, om jag känt någon som honom, om hur jag kan låta honom göra det han gör i boken, om han funnits på riktigt. Ja, var började den här berättelsen? Varifrån kommer huvudpersonerna? Sanningen är att jag inte har en aning. Ur mitt huvud? Ur språket? Ur den tjocka granskogen i Offerdal, där jag är uppvuxen? Ur tusen surkärringar i de jämtländska småbyarna, ur hundra stressade unga kvinnor jag sett gråta på Stockholms central? Ja, inte vet jag. För det är väl med berättelserna som med musiken, de har alltid funnits. Och de kommer alltid finnas, så länge vi har något att berätta för varandra, och det kommer vi människor alltid att ha. Också om det stora som sker i det tysta, på de små platserna, eller i de små stunderna. Om sorg och förlust, om kärlek och kalldrag i gamla hus på landsbygden, precis som jag gjort nu, i min debutroman Då tänker jag på Sigrid.