Jag fick en kommentar i ett tidigare inlägg som handlade om detta med mystik/magi som ju jag närmar mig lite i min bok: ”Jag har förstått att unga författare ofta har ett moment av magi eller mystik i sina böcker och det verkar gälla dej också. Undrar hur det kommer sej. Själv är jag uppvuxen i en värld präglad av den positivistiska andan. Dagens värld borde vara ännu mer naturvetenskaplig, så präglad av datorer och internet som den är. Det verkar ha blivit tvärtom.”

Jag tänker snarare att den här tendensen är en konsekvens av teknologin. Internet är ju koder. Binära tal är magi. Vetenskap är overklig, som sagor. Ordet kvantmekanik är betydelselöst, istället berättas om svarta hål och andra förkrossande poetiska förklaringar som skapar mening.

Så teknologin högst lämplig att se som magi. De virtuella världarna som finns skapar både mer och mindre mänsklig kontakt samtidigt. Automatiseringen är magisk, avsaknaden av kausalitet och väntetider. Att musik, människor, bilder, tjänster frammanas med en blinknings snabbhet. Det skapas såklart en distansiering i detta, och i avståndet vill man försöka hitta det som ännu är konkret. Men det är inte en postmodern splittring det handlar om, det är ett sorts ihopbyggande till ett narrativ. Som om sammanhang än en gång blivit något viktigt. Kanske som en ny människa ihopsvetsad av det andra  Där tror jag alla dessa karaktärer utan namn och minne finns, alla som griper efter ett bultande hjärta i dammet efter en värld, eller bland robotar, eller i en genmanipulerad och modifierad värld, som i Margaret Atwoods Oryx & Crake och The Year of the flood. Där det formas en ny plats i gränsen mellan vetenskap och magi.

Det finns också en önskan om en enkelhet. Instagram-appen som gör bilder suddiga och skimrande som en motpol till högupplösta skärmar som avslöjar allt, en konstgjord nostalgi. Jag tänker att här finns en önskan om att i litteraturen också skapa magi när det inte längre ingen kan existera några skuggor i våra dygnetruntupplysta städer. Jag tillhör själv generationen som upplevt en barndom utan internet, och sedan, från tonåren vuxit upp tillsammans med det. Kanske har vi en större tendens att vända oss mot det magiska hållet eftersom vi var de sista ”analoga” barnen, som cyklade runt i kvarteren och ringde på dörren för att se om någon ville leka.