I kväll beger jag mig till kafé Copacabana i Hornstull i Stockholm. Poeten Giannina Braschi kommer dit för att delta i den litterära salongen CLT (Copacabanas litterära tisdagsklubb).
Giannina Braschi är född och uppvuxen i San Juan, Puerto Rico och bor sedan många år i New York.
I förra veckan besökte hon den kurs jag går i höst på Litterär gestaltning i Göteborg, Mask och ansikte. En stor del av samtalet i klassrummet kom att handla om hennes senaste bok, United states of banana, som skulle kunna beskrivas som en hybrid mellan poesi och essäer, om elfte september och dess efterdyningar.
Under seminariet talade hon också om sin relation till nuet. Hon sade att nuet var hennes erfarenhet, att hon vill begrava sina minnen för att kunna nå en annan nivå. Det var mycket intressant och efteråt har jag undrat många saker, som har med relationen minne/erfarenhet att göra.
Hur ser hennes relation till minnen ut, anser hon att minnen kan vara farliga, användbara, förrädiska? Hur ser hon på relationen mellan det egna minnet och kollektivets minne? Hur påverkar det minnet att vara en del av ett kollektiv som minns/har erfarit samma händelse (som exempelvis 9/11)?
Kanske får jag svar i kväll.
En fråga ställde jag till henne i Göteborg: Tror du på dina minnen?
Hon svarade: Hur skulle jag kunna göra det?
I United states of banana skriver Giannina Braschi:
“Det är min önskan att uttrycka mitt fosterlandsjag på mitt främmande tungomål och att göra mitt främmande tungomål till en del av mitt fosterlandsjag. Det är ett faktum att jag genom att tala ett främmande tungomål har blivit mer fjärmad. Jag kan knappt minnas det språk jag först talade–och allteftersom jag växer in i och muteras i detta språk–dag för dag–noterar jag att vissa dagar går jag i minnet tillbaka till den dag jag föddes, men min vagga är tom.”
Vill passa på att tipsa alla er som befinner er i Stockholmstrakten och har möjlighet att komma till CLT ikväll.
Världen brinner och samtalet är ytterst angeläget.