Hej,
jag vill säga något om motståndet i skrivandet. Det som finns där hela tiden (för mig).
I dag åkte jag till elljusspåret där vi brukar springa. Himlen var hög och ljus, luften kall och klar på det där sättet som den bara är på hösten. Det var väldigt tungt i början. Först efter knappt fyra kilometer – då hade jag varit nära att ge upp många gånger – infann sig rytmen, den som får en att tro att det skulle vara möjligt att springa exakt så, i samma takt, hur långt som helst.
Jag slutar aldrig att längta efter att samma känsla ska infinna sig i skrivandet, att något ska lätta. Jag väntar på att orden ska välla fram, men det händer i stort sett aldrig.
Någon har jämfört det skrivande arbetet med att surfa. Det där tröstlösa paddlandet i timmar, i väntan på en enda storslagen våg som bär. Jag har bara surfat en gång, i somras, och jag tror att det är en bra liknelse, även om min kropp har lättare att relatera till löpning.
När jag tänker på skrivarbetet med min roman, Stilla havet, är det de där tunga kilometrarna som jag tänker på. Hur omöjligt det kändes att någonsin få till ett färdigt manus. Jag visste inte hur texten hängde ihop. Jag längtade efter att få uppleva känslan av att kroppen bar.
Länge skrev jag på två texter parallellt. I en av dem reste en kvinna längs västkusten i USA, tillsammans med en förälskelse hon nyss träffat. I den andra fanns en kvinna vars bror satt i fängelse, dömd för dråp. Brodern hade brutit kontakten med familjen utan att berätta varför, och kvinnan bestämde sig för att läsa alla brev han skickat till henne, för att förstå.
Jag försökte länge se kvinnorna framför mig, beskriva dem, deras bakgrunder, jag tänkte att jag var tvungen att veta allt om dem. Men jag hade kommit till en plats då allt kändes stumt.
Det som blev avgörande, var när jag förstod att de båda kvinnorna var en och samma person, och att det inte var den psykologiska förklaringen till kvinnans tillstånd som jag var intresserad av. Det var vad tillståndet gjorde med henne som jag ville undersöka. Jag började om. Och det gick att skriva från ett annat håll, inifrån på något vis. Inifrån själva texten, textens röst. Språket blev hennes blick på världen.
Nina Bouraoui skriver i en av sina böcker, Mina onda tankar: “Det krävs fantasi för att berätta om sig själv. För att hitta svaret på frågan: Vem är jag?”. I en annan bok, Dockan Bella, står det: ”Jag drömmer om en röst som ska diktera den fulländade boken för mig. Jag drömmer om ett föredömligt skrivande vars rader, strukturer och taktvilor jag kan följa.”
För mig hänger skrivandet och läsandet tätt ihop, liksom läsande och liv.
Har någon av er haft en stor läsupplevelse, som på något sätt varit avgörande? Dela gärna med er här om ni vill.