Arbetet med deckarhjältinnan Siv Dahlin förde mig tillbaka till kvinnosfären efter flera böcker från tunga industrier. Siv däremot, jobbade som undersköterska, städerska och inom hemtjänsten och plötsligt började jag drömma om mamma något så infernaliskt fastän hon vid det laget hade varit död i nästan fyrtio år. Livs levande och sprutande arg stod hon ändå fram när jag inte kunde försvara mig, nätterna blev till infernon i femtio- och sextiotal.
Jag vaknade natt efter natt och visste dessvärre vad klockan nu var slagen. Ett nytt ämne var på uppsegling, till en roman.
Men jag ville ju inte. Jag värjde mig. Vad hade den där gamla skiten att säga mig eller någon enda läsare? Fanns där ens en berättelse?
Samtidigt visste jag av erfarenhet att när ett ämne väl blockerar vägen så kan man inte komma förbi. Ni minns väl Mora Träsk? “Man kan inte gå över det – man kan inte gå under det – man kan inte gå runt det – man måste gå IGENOM det…”
Sablar! Vad var det för ett ämne? Hade jag inte försökt trycka ner och glömma i alla år? Hade jag inte gjort allt för att den där gamla tvinsoten och surdegen inte skulle slå tillbaka också på mig?
Förbaskat. För plötsligt visste jag vad det där ämnet var!
Jag skulle ta reda på hur jag hade blivit människa. Som just jag. Som just kvinna.
Jag var nätt och jämt feminist, jag hade fått mer än nog av mammas tirader om karlar i allmänhet och min egen pappa i synnerhet, likafullt var det precis det ämnet som stod på dagordningen. För likt ryska dockor levde mamma och hennes mamma och mormors mamma inuti mig. Det gick inte längre att värja sig, det var bara att köra igång.
När jag var klar med En gränslös kärlekshistoria var jag helt slut. Jag visste inte vad jag hade skrivit. Jag visste bara att jag hade varit med om en omskakande vandring i mina egna förmödrars stövlar. Skulle läsarna kunna ta detta till sig?
Boken kom ut nästan obemärkt, endast en rikstäckande tidningen skrev om den. Men sedan frösådde den sig liksom själv, den spreds med mun-till-munmetoden och växte sakta men säkert. Av många anses den vara min viktigaste bok.
Böckerna är ju som mina barn, fast aningens svagare. Men En gränslös kärlekshistoria hyser jag ändå speciella känslor för. Hon står så nära mig att jag ser mig själv i henne.
Och jag skäms inte längre.
Nu i dagarna har den kommit ut på nytt, som pocket och e-bok, tillsammans med sju andra av mina äldre titlar.
Så här börjar En gränslös kärlekshistoria:
Hon hade undrat mycket över hur man kunde bli våldtagen på natten och sedan, på dagen, vara precis som vanligt – laga mat, städa, tvätta och sköta om barnen?
Hon hade undrat över hur man betedde sig när våldtäktsmannen trädde in i stugan, slog av sig mössan, satte sig på stolen och såg på en medan man satte fram maten?
Om man såg tillbaka?
Eller skyggade med blicken?
I varje fall rusade man inte ut och spydde och grät och knackade på hos grannarna.
Det gjorde man inte i början av nittonhundratalet för en sådan utväg existerade inte. Dessutom skulle man ha skrämt barnen. Och våldtäkt inom äktenskap blev inte kriminaliserat förrän någon gång på sextiotalet.
Du låg på mage. Du kämpade med hela din kropp. Till sist fick du upp huvudet från underlaget, det gick.
Förvånad mötte du min blick. Du var några månader gammal och din blick sögs fast i min och fast den ännu var outgrundlig, nyfödingens gåtfullhet, så uttryckte den för första gången också något annat – en beslutsamhet. Du skulle upp, med huvudet och sedan upp på knä och sedan upp på fötterna och inte bara de där första stegen, det där stapplet. Du skulle gå och sedan springa, springa och en gång så skulle du springa ifrån mig vackra flicka – rätt in i solen där jag inte skulle kunna nå dig för att jag så sakta hade börjat krokna, inte kunde springa lika fort som du.
Allting går så snabbt. Dina vita och helt felfria tänder glittrar mot mig där du skrattar på håll, på väg bort. Ditt liv som plötsligt började är redan vuxet, jag är inte längre ung. Den där mormodern som jag hade och hennes mamma, och min egen mamma – dina förmödrar som präglat mig och format mig och dig har du aldrig råkat, du har bara stött på dem ibland i mina fragmentariska berättelser.
Du är en del av en berättelse om att bli människa, som kvinna.
Det var aldrig någon stor sak, jag sa just ingenting. Skammen låg i vägen, min mammas bitterhet, hur vi hade låtit oss förnedras och att vi innerst inne inte tyckte att vi varit värda något annat. Hur förvånad jag blev när ditt specialarbete handlade om feminismen och sedan hur du på universitetet valde just en sådan kurs? Jag har ju aldrig i egentlig mening diskuterat dessa frågor med dig, jag hade själv inte ansett mig särskilt intresserad. Det måste vara allt det andra som med sina krav och koder fört dig fram till frågorna. Eller förmedlade jag något, utan ord?
Det är klart att jag förstår att du måste ha undrat – det finns så mycket som fattas. Det enda som inte fattas är alla krav på hur man ska vara.
Hur vi kommit hit och blivit de vi är vill jag försöka berätta för dig nu, din och min historia.
Nej inte bara den där skammen. Glädjen också, själva drivet, energin. Det måste gå att sortera konventionerna från äkta liv.
När du föddes var vägen redan utstakad, jag ska visa dig.
Jag ställer inga krav. Jag gör min plikt att berätta för dig, sedan är det din sak att leva i detta. Att du dåmera vet det.
Var fanns du innan du blev född? Jo först i våra hjärtan, vi som blev dina föräldrar. Vi visste inte om att vi var havande med dig. Det hade bara blivit så ljust och glädjefullt. Jag log och skrattade, jag var glad. Din far var glad. Och vi var glada i varandra. Det var gott att gå och vänta på att få dig även om man då och då var orolig, skulle allt gå bra?
Ett barn har två föräldrar, lika viktiga. Din pappa har aldrig fattats dig och aldrig svikit dig. Han har älskat dig från första stund och han har alltid varit uppmärksam på dig, försökt att se vad du behöver. Han har varit lika viktig för dig som jag. Men i den här berättelsen måste han lämnas därhän för nu är det kvinnolinjen jag vill följa.
Det är så ovant att tänka i de banorna att jag måste tvinga hjärnan, anstränga mig att komma ihåg, i mitt liv är karlarnas berättelser helt dominerande. Min far var ingen far som den du har, det uppdraget förstod han inte. Dock innesluten i sin egen kupa kunde han ändå berätta, allt det har jag med mig.
Men på mor mins sida rinner tysta floder och de leder in i Norge. Arbetsnamnet för den här texten var just Norgeboken. Inte för att jag trodde att jag skulle få den färdig, men ändå. Den röda floden, blodet västerut och norrut – över kölen, Klarälven som sedan upprinner i Trysilelva, där gräver sig de finaste rännilarna och rottrådarna ner i jorden, där vid foten av Trysilfjellet.
Med skam belagt är kvinnoblivandet men nu så ska jag ta dig dit.