Tack för visad hänsyn.
Detta märkliga ord. Hänsyn. Brytar man ut det ur sitt sammanhang låter det verkligen konstigt. Hänseende och hänsyn. Associerar till hinsides och hädangången. Något med andevärld. Swedenborg och Strindberg och tillbaka till själva tacket för den visade hänsynen. Det är något så höviskt och samtidigt kuvat över detta tack. En moralisk pekpinne förklädd till en andra kindens ödmjukhet. Det nordiska kynnet med dess ensamhet och flockmentalitet. Ett tack men kanske inte så djupt kännt. Ett tack för i helvete? Anyhow…
Jag tänker på skrivandet och läsandet. På min bok som ännu är ny i världen och hur det varit att läsa ur den. Allvarligare än vad jag trott. Idén om beskydd, den skuggande vingen. Barnets behov av den ordlösa kroppen som inte viker inte viker av. Glidflykten under förälderns vinge. Idén om bärande strukturer. De första byggklossarna. Hur de måste fogas samman, bilda fundament. Att det inte går att fuska med dessa klossar. Men att man kan leva ett liv ändå, förutsatt att man ser tillbaka, ner genom dessa sprickor i fundamentet för att där få syn på sin början. Eller fuska själv, glidflykt i skydd endast av ens egna halvsanningar. Ja, tankar kring detta. Öppna frågor. Inget avslutat. Ansträngande men ändå bra. Inget livsbygge utan ett rumsterande med det man har.
Jag drömde om barn som föll mellan öppningarna i en gles ståltrappa. De var rödkindade och folk sa att de var uppspelta. Men jag såg att de var febriga och att de föll. Det var mitt barnsdomshus och jag sa till dem ”Jag kan rädda er! Lita på mig. Jag kan rädda er men… Inte på den här platsen”.
Jag drömde om serier av avsked, skilsmässor och hur jag inalade mig att det var rätt. Jag sa ”Varför ska vi ha med varandra att göra? Vi skrattar ju inte så mycket med varandra längre?” Jag lämnade och blev lämnad. Avskedsstafetten? Ja just den. (Tänkte när jag vaknat att jag borde läsa den eftersom jag knappt minns den annat än som stämningar). Och tillslut det mest fasansfulla, ett spädbarn som var jag och som var min dotter när hon var nyfödd och som ändå bara var ”barnet”, en metaforisk knölig skalle. Detta barn. Naket och ihärdigt. Det grävde upp ett hål i jorden och pressade ner sitt huvud under en blank rot. (Ja jag har drömt den här drömmen en gång tidigare innan min dotter ens var född). Det ljusa, skalliga huvudet mot jordens svärta. Och så vände det sig om och sa, enkelt och med döds- och livsnödvändighet ”Följ inte efter mig.”
Jag kommer att medverka på Göteborgs Bokmässa. En bekant frågade ”Är du beredd? Är du glad?”. Två saker man förmodligen ska vara om man ska orka med den där cirkusen. Tänkte att jag är beredd och att glad kanske jag blir på tåget. (Tåg… hm, se föregående blogg). Jag ska läsa ur min bok men tänka på mina allra tidigaste dikter, t. ex från min debut Skiffer. Där finns förebådande beskrivningar. Några av dikterna skrev jag förmodligen då jag var i nittonårsåldern. (Och rent stilmässigt märks det att jag inte är så gammal). Ett cirklande kring vissa smärtpunkter och strategier som jag då inte kunde komma närmare än så. Jag avslutar mitt bloggande här med en dikt från Skiffer. Tack för den här tiden.
Oåterkallad
Med glansis under fötterna
Kupade händer
Kupade för bräckligheten
Det undflyende och skiftande
Lönlösa händer fulla
Av sprickor springor glapp
Händer!
Väktare!
Vi väntar vända åt annat håll