Plötsligt hörde jag honom säga: …när jag nu är med i din roman. Han lät stolt. Eller något.
Det var bara det, att jag aldrig någonsin hade ägnat honom en tanke, han var en arbetskamrat bara och varför skulle just han finnas med i min roman? Varför skulle någon?
Jag svarade inte. Tänkte på Fritiof Nilsson som lär ha sagt: skriver man om en stoppnål så är det alltid någon enögd jävel som känner igen sig.
Förvisso skapas inte den litterära texten ur tomma intet men det är mer komplicerat än att levande personer skulle porträtteras rakt av. För det mesta är en romangestalt ett hopplock, för att inte säga ett hopkok, av högt och lågt i en så vildsint röra att författaren själv inte har en aning om hur den här figuren blev till.
Dessvärre blottas författaren själv mest av alla. Jag kunde önska att det vore annorlunda, att man satt där tillbakalutad och bara hittade på. Men tyvärr, det är den där lianen, tarzanvrålet, att man måste våga kasta sig ut och tro på att man kan sväva, att berättelsen orkar bära hela vägen över bråddjupet till den andra, till den allra sista sidan.
Det är så det är i skrivandet: göm dig inte, erkänn vem du är och klä dig i ord som förtydligar också för dig själv, som tar dig vidare. Detta är skrivandets innersta väsen och mening, att brottas med livet, komma underfund med något. Romanskapandet är terapeutiskt, även om du skriver om en karl på artonhundratalet eller om en hund.
Den är ändå du, du och din envetna skugga.