Det är lördag. Jag är en priviligierad människa (mamma / författare / kvinna… tror det skall stå just i den ordningen). Men osäker på hur man stavar till privili…. Skulle det inte vara ett ”e” där någonstans? Jo, såklart. Men nu får det stå som det står annars går hela poängen förlorad. Autenticitet. Behovet av det i texten. Det övriga livet förutan. Man kan naturligtvis fuska en smula. Det är tillåtet att fuska just en smula. Men sen trampar man snett och förlorar fästet. Författaren kan le (skamset eller i maskopi / hopp om maskopi) med läsaren. Men bara en gång, kanske två. Sen slutar läsaren att samarbeta. Det där är komplicerade saker. Boken som ett samarbete, ett projekt av givande och mottagande. Något etableras och måste upprätthållas. Sen går var och en hem till sitt. Men erfarenheten av boken har färgat av sig på läsaren och blivit ett med honom / henne. Det är som att röra vid lamellerna på undersidan av en svamp. Eller… Jag tänker på min dotter som plockade ormbunksblad på gården och slängde på köksgolvet och när jag plockade upp dem när jag gick och städade och just plockade, plockade, plockade efter att hon somnat så hade ormbunksbladen lämnat efter sig små sporhögar (förlåt Ursing men skulle det inte kunna heta just så?) som finmalen svartpeppar på golvet. Man kunde se konturen av varje blad. Jag stannade upp i plockandet och såg med sån ömhet på de där avtrycken. Men, på tal om fusk så betraktade jag dem alldles för kort. En zenbuddhist hade föraktfullt fnyst åtmin korta observation, med risk för att falla ur sin roll eller snarare sitt varande. Den fallne zenbuddhisten hade sagt ”Jojo, jag känner din sort. Kastar bara ett öga på tillvaron och så snabbt fram till datorn för att skriva ner det du sett i elaborerad form. Du gumman, try to live a little!” (Och där snubblade jag på tangenterna och skrev ”love” istället för ”live”. ).
Tillbaka till min första mening. Privilegiet. Detta till trots är en lördag ibland nog så prövande. Familjen. Allas behov, all närhet och ödslighet. Rörelser inuti varandra. Ett planetsystem eller en Calder mobil. Det ser lätt ut. Men är inte lätt. I skrivande stund en direkt fysisk utmattning. (Hur är det möjligt att äggen tog slut? Att kaffet smakar kompost? Att en mycket liten gummianka fastnat i handfatet? Och att min önskan om klarhet övergått i febrilt och meandriskt talande istället för klarhet och ordning?) Man måste veta om sina förutsättningar. Man måste lära sig vad man mäktar med. Jag talar både om livet och texten nu. Jag ville tala om Ian McEwan. Men det gick inte alls idag. Och jag ville berätta om en absolut enastående och förbisedd bok av John Le Carré: The Naive and Sentimental Lover. Ett vansinnesverk! Farväl. Den här typen av fragmentarisk sörja skall man inte utsätta andra för.
2012-08-18