I gryningen låg jag vaken och hade långa texter alldles färdigskrivna eller snarare uttalade i huvudet. Tänkte ”Ha! Det är sant som de säger. Man kan verkligen skriva när man är tillhälften sovande. Men hur ska jag veta att jag inte drömmer? Jo, antingen kommer allt detta vara glömt om några timmar eller så kommer jag med hjälp av några nyckelord kunna använda mig av texten som nu bara är skriven på insidan av skallen.”
Jag vaknade och en del fanns kvar. Inte allt. Men nyckelorden hjälpte mig tillbaka till stämningen. Det som skrevs var ett brev från en dotter till en mamma. Och dottern är både jag och min egen dotter. Mamman är både jag och min egen mamma. Brevet är fiktivt men stämningarna autentiska. Är det så man skriver prosa? (Jag har glömt). Fiktiva gestalter lever ett liv som känslomässigt är akut berörande för författaren? Dottern skriver: ” Du sa att din kärlek var en bur med glest galler. Att jag skulle kunna ta mig ut när jag ville. Men du ljög. Ville mig väl. Men for med osanning och oförmåga. När jag närmar mig burens spjälor dras de samman. Jag är en magnet och gallret är som järnfilsspån. Jag drar det till mig och försluter det. Jag kommer inte ut.” Etc, etc. Famnen. Hållfastheten. Svårt det där med kärleken, vårdandet, friheten.
Jag har beslutat mig för att lägga undan boken jag hållit på att läsa ett tag. Det är Jonathan Franzens Freedom. Jag känner alldles för lite ”freedom” när jag läser den. Det är ju oerhört skickligt och närgånget och effektivt på många sätt. Men karaktärerna kväver mig. För att Franzen verkar fast besluten om att kväva dem. Jag kan ha fel. Mycket handlar ju om dagsform och behov. Det var ju glesheten jag var ute efter. Längtan efter att skriva poesi etc. Då ska jag kanske vända mig åt annat håll. Men jag tänker alltså på Richard Yates och hans förmåga att trots karaktärernas och hela berättelsens ödesmättnad (”so to speak”) så finns där luftfickor, andningsmöjligheter för läsaren. Det måste ha med själva språkvalet att göra och tron på att läsaren ska förstå vad han menar. Yates använder sig av briljanta genvägar och jag följer honom, tappar inte bort stämningen eller karaktärerna utan tvärtom, kommer dem närmare på ett nästan generande vis. Det går inte alldeles att förklara (som tur är). En annan författare som gör något liknande är William Maxwell. Om honom har det sagt att han är (trots att han är död) Amerikas mest empatsike författare. I hans lugna tonfall hinner man andas trots att det då och då kan vara nästan andlöst spännande eller tragiskt. Ian McEwan? Jag minns inte vad jag ville säga om honom. Men det slår mig att man inte får glömma Coetzee. Vad har desa författare gemensamt förutom att de skriver på engelska och är män? Något är det. Men jag inte redogöra för det nu. Jo, att jag hellre läser dem än Franzen.