Hej! Jag heter Johanna Ekström. Jag är författare och konstnär. Jag är 42 år. Jag debuterade med en diktsamling för snart tjugo år sen. Tjugo år sen? Dikterna skulle kunna vara mina egna barn. Så att säga. Tiden är inte bara gåtfull utan också oregerlig. Lägger man en viss sträcka bakom sig så börjar tidpunkterna göra rockader med varandra. Det finns ju mängder av metaforer för tidens obegripliga sätt att vara. Årsringar, ryska dockor, kinesiska askar. Men nu tänker jag på schack och just rockader. För min dotter som är tre och ett halvt skulle kungen lika gärna kunna flytta in i tornet. Metaforen haltar men bilden är rolig att tänka på. Kanske kan den komma till användning någon annan gång. (Jo, hon gillar att flytta pjäserna över brädet och med dovt triumferande röst säga ”Schack matt mamma!” Som om det inte redan vore fallet. Jag själv som kontinuerligt häpen och fallande. Tiden. Fallandet…).
I våras utkom jag med en självbiografisk bok Om man håller sig i solen. Den tog mig dryga fyra år att skriva. (Min dotter föddes under den tiden). Nu lever jag i efterdyningarna av boken. (Jag vill skriva mer om det vid ett annat tillfälle. Något om öppenhet och slutenhet. Hur man, som det numera heter ”vänder blad”). I tomrummet också. Men rummet är naturligtvis inte tomt. Man längtar efter tomma rum men när man väl kommit dit är rummet fyllt av något, en själv bland annat.
Längs golvlisterna kryper fragmentariska skuggor, i taket sitter stuckatur på väg att rämna. Eller är det egentligen vita tvättsäckar fyllda med obrukat språk? Rummet är inte tomt men det är en plats där man kan ta nya tag. Vila ut kanske. Ta i med hårdhandskarna. Och rummet är trots allt så pass tomt att man kan höra ekot av sina egna tankar, sitt eget språk. Är inte det det viktigaste? Att nå fram till platsen där man börjar lyssna?
Jag längtar tillbaka till poesin. Meningar utan stor bokstav och punkt. Glesheten. I datorn finns mängder av ofärdig dikt. Det är en snårskog som står och pockar i zonen mellan medvetenhet och undermedvetenhet. Grenarna gnisslar mot tinningen och vill ut eller in. De ska ansas, hamlas, klippas ner och dras upp med rötterna. (De flesta ska dras upp med rötterna.) Och jag gläds åt röran. Det gäller att vattna den så att det finns något att jobba med sen när den ska rensas. (Förlåt för dessa orimliga bilder vad gäller språk och skog.) Min brottning med allt detta: att nå en styrka mellan berättande och abstraktion. En plats om man så vill, som är själva dikten där läsaren kan vistas utan att bli skriven på näsan. Dikten som ett precist material. Jag har inte tänkt färdigt kring detta. (Som ni kanske märker). Men tankegångarna får mig att bli väldigt uppiggad. På ett allvarligt vis.
Jag läser Sylvia Plath och Pamela Jaskoviak. Att blanda dessa två lyriker i en form av växelsång är ett vågad tilltag måste jag säga. Men det är så man som skrivande människa själv kan bygga sig ett bo. För stunden utgör de en resonansbotten. De mumlar till mig från två skilda håll. Och i mitt eget skrivande kan jag bli trygg av att deras mummel betyder att det finns språk och kropp och ordning, att det finns öppningar i språket, plötsliga glapp, plötslig anarki men att människan bakom orden lyser igenom allt hur mycket hon än försöker vända sig bort.
Jag ville säga något om Jonathan Franzen och Richard Yates, Ian McEwan och behovet av luftfickor. Jag ska försöka hålla fast dessa tankar till imorgon.