Det här med omläsning av böcker. Jag är inte den första som frågar, men – ska man ägna sig åt det?
JA! Älsklingsböcker ska inte ligga och samla damm. Att läsa om favoritböckerna är det bästa med sommaren, och dessutom blir bra böcker bättre vid varje ny genomläsning.
Eller:
NEJ! Man vill ju inte riskera att den ursprunliga läsupplevelsen spolieras, och för övrigt är det omöjligt att prioritera redan lästa böcker när det ges ut så mycket nytt intressant hela tiden.
Själv önskar jag att jag hörde till ja-sidan, det verkar så härligt att om och om igen kunna hänge sig åt de bästa böcker man läst, men i den krassa verkligheten blir det mestadels nej. Det är framför allt det där med tiden – om man både blir frestad av nyheter och vill komplettera sin läsbank med vissa äldre böcker man missat är utrymmet för omläsning mycket litet.
När det gäller själva läsupplevelsen kan jag konstatera att mina erfarenheter av läsning nummer två, och kanske till och med tre, varierar stort.
“Den hemliga historien” av Donna Tartt minns jag var oerhört otäck när jag läste den i övre tonåren, medan den tio år senare var ganska spännande, och kanske också något mindre fantastisk, men fortfarande bra.
“Thérèse Raquin” av Émile Zola är ju riktigt svart och grotesk, med uppsvällda lik och annat elände, men det hindrade mig inte från att läsa om den med behållning. Av någon anledning lockade särskilt skildringen av Mme Raquins dystert belägna sybehörsaffär.
“Gentlemen” av Klas Östergren var min favorit under studenttiden, då jag började min hittills ihållande romantisering av stadsmiljöer. Men den stora entusiasm jag kände inför gåsmiddagen som intogs under jord någonstans på Södermalm, och även de monumentala frukostarna som åts i den stora våningen på Hornsgatan, har dämpats en aning med senare läsningar. Det är faktiskt lite sorgligt.
“Tordyveln flyger i skymningen” av Maria Gripe älskade jag när jag var liten, men omläsningen i vuxen ålder var ett misstag. All den uppbyggda spänningen föll platt på grund av det utförliga och avslöjande berättandet som mer eller mindre talade om vad som skulle hända sedan. Det uppfattade jag inte ett skvatt av på den tiden då jag tillhörde rätt målgrupp.
Men så finns också romaner som “Doktor Glas” av Hjalmar Söderberg, vars språk är lika delikat varje gång och skäl nog att aldrig sluta läsa, och, inte minst, romaner som “Människor helt utan betydelse” av Johan Kling, som mot slutet ger viktiga nycklar till tolkningen av hela berättelsen. Den omläsningen blev nog min bästa hittills, eftersom berättelsen blev nästan som ny i ljuset av det som avslöjats.
Med detta odödliga spörsmål och med dessa lästips – för alla de här böckerna har jag ju verkligen gillat, åtminstone en gång – avslutar jag mitt bloggande här. Tack för mig!