Det skrivs mycket om Janet Frame i tidningarna. Tänk att hon undslapp elchockerna på ett hår när. Hon, hennes språk så sakligt och samtidigt djupt och orande poetiskt. Den postuma Mot ännu en sommar är en märkligt intim bok om social konvention som man inte kan få in i ryggmärgen, som förblir ett främmande språk som bara kan talas stötvis. Lönlöst eftersom social konvention inte inbegripar något som ter sig stötvis eller stötande överhuvudtaget. Författaren Grace Cleave tackar motvilligt ja till att tillbringa en helg i norra England hos en bekant med familj. Här finns längtan tillbaka till Nya Zeelands vidder, fåren, himlen, vildheten. Längtan ut ur den egna isoleringen. Längtan efter att tala de normals språk. Puttrandet, kuttrandet, den mellanmänskliga banaliteten. Hon fejkar sig igenom de mest ordinära situationer som i hennes ögon ter sig oöverstigliga. Ändå känner man igen sig så ofta. Gränsen mellan det isolerade och det sociala. Det egna språket som man talar med till sig själv och det andra som delvis formar sig efter situationen eller andra människors sätt att uttrycka sig. En skarp ordväxling, snabbt övergående mellan värdparet får henne att stelna till av obehag och genans. ”Det var över.Var det det? Grace gjorde sig synlig igen, upphörde med sitt fjärrskådande genom fönstret satt tyst med sänkt blick och väntade, osäker, fångad i sin egen fruktan; kände sig nästan som – ett ostron som när det tror att det är i säkerhet öppnar sitt skal, men så plötsligt anar det fara, smäller ihop sig, och i hastigheten blir en bit av kroppen kvar och blottad i form av en blekbrun veckad rand av fruktan.”
Ostronet, fångad i sin fruktan. Fångad i sin isolering. Fångad i det omöjliga projektet att gå från insida till utsida. Från ensamhet till samvaro.
I skrivande stund tycker jag allt handlar om mig.
På köksbordet tomatröda dahlior. Från sovrummet en kör av lätta andetag från min dotter och mina två brorsbarn som sover över. Jag ser fötter som sticker fram under täcken. Ett knä med åskmolnsblått blåmärke. Tänker på Frame igen. Det som sticker ut, så skyddslöst under det som ska utgöra ett skydd. Omedvetenheten som blir till medvetenhet när språket dissekerar våra åtbörder och impulser med pålitliga (?) vassa (?) instrument.