Under mina första år som bibliotekarie jobbade jag mestadels på en barnavdelning. En rolig och enormt utmanande aspekt av att jobba med barn och barnlitteratur är att ens låntagare inte sällan plockar ut en bok ur hyllan på måfå (eller för att den har en fin färg, kanske) och frågar: “Är den här bra? Vad handlar den om?”
Då vill det till att man: 1. Har läst den och kommer ihåg tillräckligt mycket av den. Eller 2. Har läst något liknande av samma författare. Eller 3. Har läst eller hört andra prata om boken. Eller 4. Har god improvisationsförmåga och kommer på något lämpligt att säga utifrån ett snabbt ögonkast på baksidestexten. Gissa vilken punkt som var vanligast.
Nu när jag mest jobbar med vuxna och litteratur för vuxna är det färre låntagare som tror att jag har läst alla bibliotekets böcker, men ändå väldigt många som – helt legitimt – frågar: “Har du läst den här?” Då duger det inte att slingra sig, man får svara ja eller nej och ofta blir det nej. Det är lite pinsamt men ofrånkomligt. Det finns så oerhört mycket man inte hinner läsa.
Läget är i alla fall något bättre nu än det var förut. Det är vanligtvis det nyutkomna och omtalade man får frågor om, och numera jobbar jag betydligt mer än tidigare med den senaste litteraturen och väljer också oftare min läsning ur den kategorin. För några år sedan gav mina arbetsuppgifter mig anledning att tillbringa en hel del tid nere i Stadsbibliotekets stora magasin och där hittade jag så många godbitar att jag väldigt sällan prioriterade det nyutkomna. Därför hade jag nästan aldrig läst Jan Guillous senaste, inte heller den senaste Harry Potter-delen, de nya omskrivna deckarna eller de spännande biografier alla pratade om. Däremot kunde jag rekommendera obskyr 50-talslyrik, om någon var intresserad.
PS Den som nu till äventyrs blev lite sugen på 50-talslyrik av den melankoliskt naturromantiska sorten skulle förslagsvis kunna gå till närmaste välsorterade bibliotek och be att få “Träd och vattenspeglar” av Gustaf Adolf Lysholm framplockad och avdammad. Hör bara så vackert han skriver:
Hemlös och utan vapen
i människornas onda värld
där evig ofred råder
flydde ynglingen en hästbrun vårdag
till stjärnblommornas asyl.