E och jag gick ner till stranden idag, för att titta på havet. E satt i sin vagn och visade mig det hon såg, pekade på det, och berättade för mig, vad det var för fågel, och att den var vit. Hon pekade på vägen, sa att det var där bilarna ska köra, och hon visade mig blommor, gula blommor, röda blommor, sa att man kan plocka dom.
När vi kom fram till stranden gick vi ner och kände på vattnet. Vi såg stenar, maneter, sjögräs och blåstång. En hund sprang förbi oss, vi såg hur den simmade ut i vattnet och hämtade en flaska. När hunden gått upp ur vattnet, visade E på min hand, och sa att havet också var där. Jag tänkte först inte på att min hand var blöt, efter att vi känt på vattnet, utan trodde att E menade den tydliga blodåder hon satt sitt pekfinger på, att det var den som var havet.
Jag tyckte då att det påminde om en passage ur prologen i Snorres Edda. Det jag tänkte på var ett stycke där det sägs att jorden, djuren och fåglarna kan ha samma egenskaper, även fast dom ser olika ut, och att en sån egenskap är att om man gräver i jorden, också på hög höjd, så kommer det fram vatten, och man behöver inte gräva djupare efter vatten där än i dalar. Och det är likadant hos djuren, och hos fåglarna, att blodet återfinns på samma djup i huvudet som i fötterna.
När jag efteråt tänker på det kan jag tycka att det finns likheter mellan Eddans förklarande bilder, och det E berättar för mig när hon pekar, och visar. Det är, utan att ge E:s ord innebörder dom aldrig ens kan föreställa sig, samma slags enkla konstaterande, som tycks vilja förklara, eller i alla fall beskriva.