Profilbild
2012-05-18

 Som barn- och ungdomsbibliotekarie funderar jag en del på värdet av den litteratur som jag dagligen läser och tipsar om. För mig är mycket av den så kallade ungdomslitteraturen ren njutning och jag kan bara inte förstå varför inte fler vuxna läser ungdomsböcker. Kan vi på biblioteken göra något åt det här, den klyftan som verkar uppstå när man plötsligt har blivit vuxen och inte rör sig på barn- och ungdomsavdelningen annat än med och för sina barns skull? Kanske borde vi jobba med att skylta över avdelningsgränserna, jag vet inte. Men jag vet att det finns så bra böcker på ungdomshyllan som skulle tilltala en mycket bredare grupp. Jag tycker att Lisa Bjärbo, en av mina absoluta favoriter när det gäller ungdomsböcker, sätter fingret på något när hon konstaterar att vadå, har inte alla vuxna växt upp? Är inte just uppväxt i allmänhet och ungdomen i synnerhet något vi alla kan relatera till, eftersom det just är en väldigt omvälvande och viktig period i ens liv? Det oavsett om man är mitt uppe i den eller har hunnit få några års perspektiv på den.

Hur kommer det sig då att vuxna som faktiskt läser ungdomslitteratur gör det med något skämsaktigt över sig, och känner ett behov av att förklara att det ju faktiskt är en riktigt bra bok… vadå faktiskt?

När ska man som författare som valt att skriva barn- och ungdomsböcker slippa få frågan om när det är dags att börja skriva på ”riktigt”, då förstås i betydelsen en bok för vuxna, om vuxna. Det här gör mig väldigt upprörd. För det är viktigt. Finns det några bättre på att skriva om kärlek, sex och identitetsskapande än våra ungdomsförfattare så som Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck, Sara Ohlsson, Jenny Jägerfeld, Jessica Schiefauer, Mikael Niemi, Per Nilsson och så vidare och så vidare?

Det tycker nog inte jag.
/Emelie Sundström