”The terrible number two”, var det någon som sa. Och jag börjar förstå vad de menar. Min första roman, Innan Floden Tar oss, har precis släppts och genast får jag frågan om jag skriver på något nytt.
–Kommer det en fortsättning?
Frågan kommer dels vänligen från vänner, som undrar. Nyfiket, från förlaget. Men också i mejlform från helt okända läsare någonstans ute i Sverige.
–När kommer fortsättningen? För det blir väl en fortsättning?
Jag känner mig både smickrad och matt. Kul att folk är med, att de läser det jag skriver och vill ha mer. Men…alltså, jag satt ju just med korrekturet till debuten, som alltså funnits i handeln i någon månad. Kan man inte få vila lite på sina lagrar?
Dessutom är det inte helt snutet ur näsan att skriva en roman. Det tar några år. Och förväntningarna för ”number two” kan ju dessutom bli förlamande. Utmaningarna man hade som debutant känns ungefär likadana, med den skillnaden att man har ett förlag som åtminstone garanterat kommer att läsa det man skrivit.
I en artikel nyligen i New York Times skriver en kolumnist att författare i USA idag är tvingade att skriva en roman per år, om de ska hålla sig kvar på ”marknaden”. Och helst ska de också blogga, föreläsa, skriva noveller och delta i lekar på TV. Att den allmänna media-otåligheten gör att man inte får glömmas bort, och att man dessutom som författare ingår i ett krig mot alla andra media – film, TV-kanaler, TV-spel, interaktiva spel. Med bara en bok kan man inte bibehålla läsarnas trohet och intresse, det måste komma en jämn ström.
Jag stirrar på artikeln i NY Times på skärmen. Puh! Vill man verkligen in i det där? Räcker det inte bara att berätta en god historia för folk? Då och då, när andan faller på?
Men visst, visst det kommer en tvåa, en uppföljare som kommer att vara minst lika rafflande och bra som debuten. Men det blir inte i år.
2012-05-15