Då jag gick i skolans högstadium så läste jag böcker mest för att få spänning genom genrer som deckare, thrillers skräck och science fiction. Böcker såg jag enbart som ett tidsfördriv, var en bok spännande så var den också bra. Mina böcker köpte jag eller fick som födelsedagspresent eller i julklapp. Jag ville äga böckerna för att kunna läsa om dem senare vilket jag också gjorde. Jag läste förutom ren kiosklitteratur också klassiker som Sällsamma historier av Edgar Allan Poe och Nittonhundraåttiofyra av George Orwell och redan då upptäckte jag att litteratur som innehöll mer än en bra och spännande historia och som gjorde att jag tänkte på bokens handling långt efteråt gav mig något mer. En sådan bok var Ray Bradburys klassiska dystopi Farenheit 451 som jag köpte i pocket. Historien tycker jag fortfarande är aktuell med ett samhälle som har förbjudit böcker och som söver ner folk med TV och radioskval.
Efter gymnasiet började jag direkt att arbeta på kontor och på fritiden läste jag mycket men jag besökte vad jag kommer ihåg nästan aldrig något bibliotek. En av mina favoritförfattare när jag var i tjugoårsåldern var John Irving. Hans debut Garp och hans värld var för mig en stor läsupplevelse. Jag tyckte om det episka berättandet och blandningen av absurd humor och allvar. Ciderhusreglerna som kom sex år senare tyckte jag var ännu bättre.
Så kom 1990-talets ekonomiska kris. Jag blev arbetslös och började studera till bibliotekarie Genom litteraturkurserna kom jag så i kontakt med världslitteraturen stora klassiker som fortfarande står i min bokhylla: bl.a. Pappa Goriot av Honoré de Balzac, Madame Boavary av Gustave Flaubert och Brott och straff av Dostojevskij. De här omfångsrika 1800-tals- romanerna inom de litterära genrerna realism (Balzac, Dostojevskij) och naturalism (Flaubert) överraskade mig genom att de var så intressanta och inte alls så svåra att läsa som jag hade trott. John Irvings romaner har faktiskt anknytning till 1800-talets berättartradition och i hans romaner finns influenser från Charles Dickens. Jag fortsatte med att köpa böcker men nu började jag också låna böcker på bibliotek. Jag upptäckte då att i biblioteken fanns inte bara ”svåra” böcker och att nästa alla böcker som jag köpt under åren också gick att låna.
Som bibliotekarie omgiven av böcker så kan det ibland vara svårt att veta vad man ska läsa för ingenting känns väl som så bortkastat som att ha lagt ner tid på en bok som mest irriterar eller tråkar ut en. Här är kollegors tips ovärderliga.
Jag läser numera inte så mycket science fiction eller thrillers utan mest deckare och romaner. I just genren deckare eller snarare kriminalromanen så tycker jag att Carin Gerhardsen som debuterade med Pepparkakshuset är i en klass för sig. Hennes beskrivning av polisarbetet känns trovärdigt och också den sociala kritiken genom Gerhardsens tema om utsatthet för både barn och vuxna som av sociala orsaker är i underläge. Den femte boken om Hammarbypoliserna Gideons ring ser jag verkligen fram emot att läsa. Tyvärr tyckte jag inte att den förra Helgonet var så bra som den andra och tredje boken i serien Mamma, pappa, barn och Vyssan lull. En annan av mina favoriter i genren är Håkan Nessers romaner med kriminalinspektör Gunnar Barbarotti som utspelas i den fiktiva svenska staden Kymlinge som har vissa likheter med författarens egen hemstad Kumla. Romanerna handlar lika mycket om personliga relationer och konflikter inom familjen som om mord. Samhällskritiken saknas inte heller.
I den första boken i serien om Barbarotti, Människa utan hund så är det de ekonomiska nedskärningarna inom den svenska psykvården och TV:s förnedrande dokusåpor som får förödande konsekvenser. Myndigheternas bristande kontroll av ungdomshem kritiseras i Berättelse om herr Roos men den handlar också om människors drömmar om en annan tillvaro. Nessers kriminalromaner är inte alls som Gerhardsens som håller ett högt tempo och som knyter ihop flera intrigtrådar utan Nesser har ett långsammare tempo i sina berättelser och det tar lång tid innan det blir en kriminalhistoria men alla böcker om Barbarotti har det gemensamt att en till synes ordnad tillvaro helt plötsligt kan rämna genom nästan osannolika och mycket slumpartade händelser.
För att anknyta till Edgar Allan Poe som skrev en del verkligt bra skräcknoveller så har vi ju i Sverige vår egen skräckmästare John Ajvide Lindqvist som lyckats kombinera social realism med klassiska skräckteman om både vampyrer, zombies mystisk magi och annat i både romaner och novellsamlingar på ett övertygande sätt. Jag tycker att både Stephen King och Dean Koontz här har sin jämlike och ibland också sin överman.
2011 kom min gamle favoritförfattare John Irving efter några mindre lyckade romaner tillbaka i gammal god stil med Sista natten i Twisted River, återigen en episk roman med en blandning av absurda händelser och karaktärer och som vanligt blandas humor med sorg och vemod. Förra året berättade jag om denna roman i vår bokcirkel här på jobbet och jag skrev även om den på www.boktips.net
En genre jag har lite svårare för är feelgood-romanen med sina regler om lyckligt slut för de huvudpersoner som från början i romanen har problem, det gemensamma projektet som till slut förenar människorna som bor på en mindre ort m.m. Det här anser jag gör genrens handling ganska förutsägbar. Exempel på böcker i den här genren som inte alls har fallit mig i smaken har varit Emma Hambergs Baddaren och Karin Alvtegens En sannolik historia även om jag tycker att Alvtegens roman är något bättre än Hambergs. Men det finns faktiskt böcker i den här genren som är riktigt bra. Det goda inom dig av Linda Olsson tycker jag hör hit. Hennes roman om en kvinna som blir vän med en misshandlad pojke på Nya Zeeland och hur denna kvinna gör en inre resa tillbaka till sin barndom för att förstå sin nuvarande situation bjuder på flera överraskningar i handlingen.
Måste då litteraturen delas upp i genrer? Många romaner är ju i dag genreöverskridande, realism blandas med övernaturliga händelser, kriminalromaner har inte brottet som huvudhandling och i vanliga romaner förekommer mord. Nej en bra bok är väl helt enkelt en bra bok oavsett genretillhörighet men genren kan ändå användas som ett av redskapen
vid analys av litterära verk.
Det här blev en liten genomgång av vad jag tycker om att läsa inom olika genrer och vad jag anser vara litteratur som har ett mervärde men det finns betydligt fler författare som också är mina favoriter men de får jag nämna en annan gång och kanske i ett annat sammanhang.