För många år sedan besökte jag Island. Ett fascinerande land på många sätt. Naturligtvis gejsrar och jöklar, varma källor och nästan skoglöst landskap, men kulturen och dess starka ställning intresserade mig nog ännu mer. Två av Islands fem presidenter sedan självständigheten 1944 har utbildning inom kultursektorn: Kristján Eldjárn är arkeolog och har varit ledare för Islands nationalmuseum, Vigdís Finnbogadóttir har varit chef för Reykjaviks Stadsteater. Litteraturen har en stark ställning: Islänningen köper i snitt åtta böcker per år, 130 förlag ger ut ungefär 1500 nya titlar varje år (i Sverige finns drygt 300 professionella förlag). Av Islands drygt 300 000 invånare är 391 medlemmar i författarförbundet (svenska författarförbundet har 2835 medlemmar). Författare gör sina röster hörda i den politiska debatten. Flera var aktiva i protesterna i samband med finanskrisen 2008 och samhällssituationen har behandlats i litteraturen (ex. Einar Mar Gudmundssons Hvita bokin, Hallgrimur Helgason Stormland, Jon Kalman Stefanson Sommarljus och sen kom natten).
När jag besökte Island i början av 90-talet läste jag en del av den nya skönlitteraturen. Jag bekantade mig med Thor Vilhjalmssons historiska skildringar och Einar Mar Gudmundssons böcker om pojken Johann Petursson och den fina Universums änglar om en schizofren ung man. Steinunn Sigurdardottirs kärlekshistorier och framförallt den roliga och vildsinta Halfdan Fergusson lämnar livet på jorden. Vigdis Grimsdottirs magiska realism och Sjons speciella böcker Dina ögon såg mig och Med skälvande tårar.
Efter mitt Islandsbesök har jag läst en del av den isländska litteraturen som blivit översatt till svenska. Naturligtvis Arnaldur Indridason, hans böcker har ju satt Island på deckarkartan. Några andra isländska deckarförfattare har efter den succén blivit översatta till svenska (Yrsa Sigurdardóttir, Ævar Örn Jósepsson), men ingen av dem tycker jag hotar Indridasons ställning. I år har Árni Thórarinsson kommit på svenska med Häxans tid, jag väntar otåligt medan jag ”behåller min plats i bibliotekets reservationskö”.
På romansidan har naturligtvis flera av de ovan nämnda författarna fortsatt att befästa sin ställning, men några nya intressanta namn har också översatts till svenska. Kristin Steinsdottir har varit författare sedan 1988, men hennes första roman på svenska kom först 2008. Sin egen väg är en stillsam liten bok om en barnlös änka i 60-årsåldern som skapar sig ett eget liv efter att i hela sitt liv ha fogat sig efter andra. Kristin Ómarsdóttirs Älskling jag dör läste jag med nöje, hennes två senare romaner har jag kvar på min läsa-lista. Samma sak med Steinar Bragis Kvinnor.
Myter, sagor och landets historia är ju en viktig del av Islands kulturarv. Flera av de senaste årens isländska böcker anknyter till myter och landets historia. Mångsysslaren Sjóns bok Fisk och kultur (2007) använder den grekiska mytens argonauter och Skymningsinferno (2011) vetenskapsmannen Jón Gudmundsson under den isländska reformationen på 1600-talet. Kristin Marja Baldursdóttir är en av Islands mest populära författare och finns på svenska med Måsarnas skratt och Karitas, utan titel, som båda utspelar sig i 1900-talets första del. Jón Kalman Stefánsson två senaste böcker Himmel och helvete och Änglarnas sorg utspelar sig i början av förra seklet. Det hårda livet i det karga klimat där hav och snö verkligen är livshot, men där längtan efter litteratur blir en tröst för den namnlöse pojke som är huvudperson.
Nordiska rådets litteraturpris har naturligtvis flera gånger gått till isländska författare. Bland andra Vilhjalmsson, Mar Gudmundsson och Sjón har tidigare fått priset och 2011 blev Gyrdir Eliasson pristagare för Bland träden. I år gick priset till norska författaren Merethe Lindström, men islänningarna kan glädja sig över att Einar Mar Gudmundsson fick Svenska Akademiens nordiska pris 2012!