Vissa böcker ska man avnjuta långsamt, de lämpar sig inte för brådska utan gör sig bäst i sällskap med Eftertanken. Det är skälet till att Bodil Malmstens nya loggbok tog ett par veckor att ta sig igenom. Hennes texter är som små praliner som man nästan inte kan sluta stoppa i sig, men precis som man inser att den där chokladasken njuter man bäst om man bara tar en bit i taget, hejdar jag mig och lägger band på mig själv. Det här ska inte gå fort.
Titeln är så vacker. Precis som Bodil Malmstens tre föregående loggböcker, är denna titel hämtad ur en dikt. En dikt som författaren skrev om Strindberg för många år sen, Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. Loggböckerna bygger på olika inlägg från författarens blogg Finistère (http://www.finistere.se/) och Malmsten är noga med att dra en gräns mellan personlig och privat. Inte allt som står i böckerna handlar om henne själv, men det är egentligen mindre intressant, tycker jag. Jag faller pladask för Malmstens språk som är knivskarpa formuleringar i en poetisk rytm. Hon är tvärarg, men inte oresonlig och även det som retar henne mest, som t ex Nicolas Sarkozy (numera Frankrikes ex-president), kan hon formulera i humoristiska stycken:
”Senaste nytt i Frankrike är att le président de la republique, Nicolas Sarkozy, har rasat ihop på sin footing présidentiel. Han har helt simpelt svimmat på sin joggingrunda och hämtas nu med ambulanshelikopter (…). Kommunikéerna intygar att det inte är någon fara, presidenten kan prata, han är vid medvetande.
Att det är Nicolas Sarkozys medvetande han är vid, kan ingen göra något åt.”
Det är genom dessa små underfundiga texter som man kanske kan närma sig Bodil Malmsten. Hon är inte lättfångad och har hög integritet. Större utrymme, än hennes egen person, ges åt grannen i den förhatliga staden som hon tänker flytta ifrån så snart hon fått sin lägenhet såld. Grannen som ständigt för krig mot myndigheter i ett försvar mot de orättvisor han anser sig utsatt för. Förmodligen är han något av en rättshaverist och kampen har blivit hela nöjet. De två kommer varandra så nära de själva tillåter. Och när Bodil Malmsten äntligen får sin lägenhet såld är det grannen som får de nordiska fåtöljerna i björk. Flytten tillbaka till Sverige blir en byråkratisk härva:
”Jag är begravd i dokument som måste skrivas under, formulär som måste fyllas i fast jag inte vet hur. Ingen granne som tar itu.”
Jag har inte läst Bodil Malmstens romaner, men jag blir lite nyfiken på den hon har hållit på att skriva på sen 2000. Det är tredje delen i en trilogi och den handlar om Edvard. Det är en bok som inte vill låta sig skriva men som författaren aldrig någonsin kommer att ge upp. Det är lite svårt att förstå varför hon inte bara struntar i det, för en icke-författare som jag och samtidigt är det väldigt fascinerande hur en fiktiv figur kan pocka på ens uppmärksamhet så mycket att man inte kan låta bli att försöka fånga in honom, trots all möda.
/Birgitta Ekstrand