Det är svårt att vara en politiskt korrekt topdog

Hur ska man vara en bra människa i en orättvis värld? När jag var halvvägs igenom skrivandet av min roman ”Innan floden tar oss” såg jag plötsligt att den roll man får som svensk eller västerlänning i extremt fattiga, utsatta miljöer var en av de bärande idéerna som jag undersökte i boken.
När jag började skriva min roman var det den gamla Helena, journalisten och iakttagaren, som vaknade till liv, efter att i tolv år ha begravt i byråkratisk snårskog. Jag lämnade i slutet av 90-talet journalistiken för att bli biståndsexpert på heltid. Så visst hade jag tänkt på det förut, på orättvisorna och ojämlikheten. Alla vet ju att den finns där, och herregud, jag jobbade ju på Sida! Men det var något som hände vid mötet med extrem fattigdom, något som tog andan ur mig och som fick mig att börja fundera. Och fantisera. Och till sist skriva.
Kanske var det den gången när jag hade handlat julklappar till barnen i Dhakas enda leksaksbutik och insåg att chauffören som tog emot mina kassar hade hälften av mina utlägg i lön per månad? Och han försörjde femton personer. Eller var det när jag såg hur ryggsäcken jag bar igenom en by en gång, troligen var mer värd än samtliga tillgångar i hela byn? Och flickorna i byn. Var det när jag pratade med dem och insåg att de var precis lika den tonåring som jag en gång varit? Vi var ju samma. Fulla av drömmar, ambitioner, rädslor och strategier för att ta oss fram. Var det då jag började tänka på ojämlikhet? Och på vad det gör med oss, på ett personligt plan.
En av de första dagarna i Dhaka mötte jag en engelsk kvinna, som lite sorgset sa till mig. ”Welcome to Bangladesh. This place makes you into a monster.” Då förstod jag inte vad hon menade, men senare förstod jag. Det var ojämlikheten där också. Man blir inte en trevlig typ när alla omkring en är så underdåniga och överdrivet respektfulla. Man börjar identifiera sig med sin plats i hierarkin, man börjar ta saker för givet. Det är svårt att vara en politiskt korrekt topdog.
I min roman följer jag schyssta, normala svenskar, en familj som din och min, som landar i Dhaka och plötsligt tillhör en extrem överklass. Samtidigt följer jag flickor från byn, som flyttar in på svenskarnas tak. Långsamt vävs historierna och livet samman, långsamt förstår man som läsare (hoppas jag!) hur komplext och svårt det är att vara människa och hur mycket vår egen identitet har att göra med geografi och ekonomi….