Författaren Paul Auster skriver på ett ställe i boken “Att uppfinna ensamheten”: “Det finns /…/en frestelse att betrakta världen som om den bara vore en förlängning av fantasin.”
Människor som är verksamma i konstnärliga yrken faller kanske oftare än andra för den frestelsen. Men de flesta människor iscensätter eller “fiktionaliserar” väl inte sin omvärld och sina liv. “Det bara blev så” säger man när man ser tillbaks på händelser i sitt liv, och man kan ha svårt eller vara ointresserad av att hitta någon mening med eller se betydelsen i det som hänt.
Dansaren Rudolf Nurejev var min barndoms och ungdoms stora idol. Hans liv, som inte blev så långt, han dog i aids 54 år gammal, präglades i hög grad av scenens värld. Det är i hans fall självklart, eftersom han var en uppburen dansare som dog strax efter det att han dragit sig tillbaks från scenen, och eftersom en dansares yrkesutbildning och karriär börjar så tidigt i livet. Om hans privatliv vet jag inte mer än den bild böcker, tidningar och filmer förmedlat. Men jag vet att man som dansare inte har mycket tid och rum för just privatliv och framför allt måste det livet underordna sig det man brukar kalla för “scenkonsten” – och den kräver att man oupphörligt bygger fantasivärldar runt den verkliga världen.
När jag nu söker på nätet och hittar bilder från Nurejevs liv – på scenen – hittar jag samtidigt bilder från hans död, från hans begravning och hans sista viloplats.
Döden, som ju annars brukar vara det mest privata hos människan, tycks här ha underkastat sig fiktionen och “scenkonsten”. Hur kommer det sig? undrar jag. Var det verkligen Nurejevs vilja och önskan? Är han ett offer för sin berömmelse? Eller är den här dödsmaskens bild bara ytterligare en mask över ett antal andra masker och förklädnader i hans liv?
Nurejevs grav ligger på den ryska kyrkogården i Sainte-Geneviève-des-Bois nära Paris. Gravstenen föreställer en sarkofag täckt av en orientalisk matta, gjord i mosaik (Nurejev var svag för orientalism i textilier och inredning). När hans kista sänktes i graven spelades musik från baletten Giselle, en mycket känsloladdad musik, och man lät hans balettskor falla ner i graven tillsammans med vita liljor. En sista akt som kan mäta sig med de klassiska baletternas.
Jag har aldrig i någon träningssituation i balettvärlden sett eller mött Rudolf Nurejev (han satte som koreograf upp Nötknäpparen på Stockholmsoperan strax innan jag antogs som elev där). Men jag har suttit i publiken vid några tillfällen då han dansat. En gång bestämde jag mig för att vänta utanför en sceningång för att kanske få hans autograf. Jag väntade länge, och till sist kom han verkligen.
Jag hejdade honom och han såg på mig, stel, mycket rak i ryggen och utan att röra en min. Hans ansikte var fortfarande täckt av vitt teatersmink, ögonen var mörka hål och munnen röd. Jag sträckte fram boken, biografin om hans liv, och bad om en namnteckning, stammade “I´m a great admirer …” och räckte honom en penna. Han verkade först inte förstå vad jag menade, men sedan tog han pennan medan jag flera gånger upprepade mitt namn, han skrev en hälsning och undertecknade den. Med högburet huvud, och utan att ett ord eller minsta leende kom över hans läppar, vände han sig sedan mot taxin som väntade, klev in i den och försvann. Vem var det jag hade mött? En människa som aldrig tog av sig sin mask? En människa vars mask var hans enda ansikte? Så upplevde jag det då, där jag omtumlad och en aning besviken stod kvar på gatan, jag ville inte tro det.
När jag idag ser bilderna från hans död, stiger det där marmoransiktet jag mötte återigen fram ur minnet, och jag tänker att det kanske bara tillhörde en man som ovanligt väl och med stor omsorg spelade den roll han blivit tilldelad.
(På YouTube kan man fortfarande se Rudolf Nurejev dansa.)