Alla yrken har sina arbetsskador. Bibliotekarier kan, vid sidan om slitna handleder och gam-nacke, även drabbas av boktrötthet. Det spelar ingen roll hur välskriven och originell en roman är, har man hållit i den tillräckligt många gånger, dagligen sett den på listan över flest reservationer och om och om igen förklarat för besökare att “alla exemplar är tyvärr utlånade just nu, men du kan ställa dig på kö”; då vill man inte läsa just den boken. Sedan kommer även nyttoaspekten in: “Vad är det för mening med att jag läser Niceville, alla andra har ju redan läst den. Varför läsa någonting man ändå inte kan tipsa andra om?”
Själv vill jag gärna känna triumfen i att själv ha “upptäckt” en roman. En nästan okänd författare eller ett verk som nämns i förbifarten i någon artikel- perfekt! Den måste jag läsa. Att romanen sedan inte är så okänd visar sig ofta när man talar med äldre kollegor. Mitt okända guldkorn kan i själva verket ha varit sjuttiotalets Niceville.
Jag blir alltid lika förundrad över människor som glatt stegar fram till infodisken och säger “Jag vill läsa någonting bra, vad kan du tipsa om?” Vilken tillit! Här är en människa som är beredd att lägga sin läsupplevelse i mina händer. Och förstår personen hur oerhört svårt det är att ge boktips till en okänd människa? För ofta får man inte så mycket fler ledtrådar än”någonting bra”. Vill personen ha någonting mysigt och lättläst? För i så fall kommer inte Ida Jessen tas väl emot. Eller är det en litterär finsmakare som fått slut på idéer? Då är risken stor att personen blir förolämpad om man föreslår Karin Brunk Holmqvist. Jag skulle nog säga att den här typen av spontant boktipsande är bland det roligaste och svåraste man kan göra som bibliotekarie.
Hur väljer ni andra vilka böcker ni ska läsa? Har ni några speciella recensenter eller litteraturbloggare som ni litar på? Försöker ni läsa de böcker som är populärast just nu för att hänga med i debatten eller väljer ni bort det nyutgivna och satsar på klassikerna?
/Jenny Kihlberg