Så har tiden runnit ut för mitt bloggande på den här platsen. Eftersom det här ju är en bokblogg och mitt namn är Madeleine, kan jag inte motstå frestelsen att bjuda på Prousts litterära kakor – som avslutning och som ett tack för allas er uppmärksamhet!
Metaforen är välkänd i Prousts “På spaning efter den tid som flytt”; Madeleinekakan uppblött i lindblomste väcker omedvetna minnen från barndomen till liv, och lyfter i och med det fram en hel romanvärld.
Madeleinekakan, det omedvetna minnet, blir i Prousts värld “drömmen om ett intensivare ljus än vardagens, en själens vidgning” (Olof Lagercrantz i “Att läsa Proust”).
Proust kände uppenbarligen till det som den moderna hjärnforskningen har kunnat visa, att det finns olika slag av minnen och att de lagras på olika ställen i hjärnan. Man brukar idag tala om implicita, omedvetna minnen, de som vi också ofta kallar för känslomässiga, och explicita, medvetna minnen, sådana som har med kunskap att göra.
Att skriva romaner handlar i hög grad om att lyfta fram minnen, och att ha tillgång till de känslomässiga. Min erfarenhet är också att känslomässiga minnen har en tydlig representation i kroppen (det har jag berört i en tidigare blogg – det är en intressant tanke, tycker jag, att ett känslomässigt minne, kanske från tidig barndom, finns lagrat i rörelseapparaten, i vår matsmältning eller i hjärtats retledningssystem …)
Men njut nu av kakorna, de är anspråklösa, och mycket goda! Här är receptet:
Ingredienser: 90 gr + 1 klick smör, 90 gr mjöl, 75 gr strösocker, 10 gr farinsocker, 10 gr honung, 2 ägg, salt.
Smält smöret på svag värme. Vispa ihop ägg, socker och salt. Sikta ned mjölet. Rör med träsked. Blanda i det kalla smöret och honungen. Rör ordentligt men inte för energiskt. Låt stå i kylskåpet en timme.
Värm ugnen till 220 grader. Ta ut degen och låt den stå i rumstemperatur en halvtimme. Smält smöret och pensla formarna innan de fylls med deg.
Grädda små formar i 5 minuter och stora i 10 minuter. Låt kallna en aning före serveringen.
”Men plötsligt stod minnet klart för mig. Det var ju så den lilla kakbit smakade, som tante Léonie brukade ge mig efter att ha blött den i té eller lindblomsté, om söndagsmorgnarna i Combray, (ty jag gick inte ut förrän det var tid att gå till mässan) då jag kom och sade god morgon till henne i hennes sovrum”. (ur Proust “Swanns värld”)