En vän förklarade symboliskt att det finns en anledning till att bakrutan är mindre är framrutan på en bil, det gäller att se mer framåt än bakåt, både när man kör bil och i livet i allmänhet. Men helt fartblind ska man ändå inte bli, ibland kan det vara bra att blicka bakåt och fundera över vilken väg man slagit in på och hur man kör vidare.
Ovanstående gäller inte bara livet i stort och bilkörning utan kan också gälla litteratur. Det kan vara en av anledningarna till att jag blir mer och mer förtjust i jubileumsfiranden(eller är det min egen stigande ålder som gör det?). Vid jubileum är det helt OK att stanna upp och blicka bakåt och reflektera . Just i bokcirklar är det väldigt tacksamt att läsa en författare som uppmärksammas under ett jubileumsår; information om både författare och böcker förmedlas i olika medier och nyhetsflödet väcker nyfikenhet, det faller sig naturligt att välja just den författaren och bilda sig en egen uppfattning om författarskapet. Strindberg är förstås det stora namnet i Sverige i år men man skulle också kunna passa på att läsa Charles Dickens, i England firas det stort att det i år är 200 år sedan han föddes(oavslutade ”Mysteriet Edwin Drood” är ett tips där- även om man inte får författarens svar på gåtan…). I det enorma flödet av nya böcker kan det annars ibland vara svårt att ta sig tid att läsa äldre böcker och ibland tänker man att: ”jag har ju ändå läst den här författaren en gång för länge sedan”- då kan ett jubileumsfirande vara det som ger en extra anledning att läsa en författare på nytt och det kan leda till en kär återupptäckt.
Så skedde 2008 när det var 150 år sedan Selma Lagerlöf föddes och i flera cirklar jag var med i lästes hennes böcker. Och vilka fantastiska berättelser sedan; ”Gösta Berlings saga”, ”Löwensköldska ringen”, ”Charlotte Löwensköld” , ”Anna Svärd” och ”Herr Arnes penningar”. Själv blev jag framför allt förtjust i de tidlösa och psykologiska personporträtten i ”Charlotte Löwensköld” och ”Anna Svärd”.
När vi i de cirklar jag är med i har läst svenska klassiker som ex. just Selma Lagerlöf, August Strindberg och Hjalmar Söderbergblir det alltid diskussioner om språket, några uppelver att det ålderdomliga språket kommer i vägen för berättelsen. Går det problemet att lösa ex. med att alltid ha ordförklaringar med? Eller ska man försöka modernisera språket där det går? Står valet mellan att tappa läsare och att tappa själva berättelsen? Det finns förstås också många bra lättlästa versioner av klassiker.
Språket kan ju också ge en bild av sin tid och även om man inte förstår varje ord så förstår man oftast meningen utifrån sammanhanget. En vän hade som knep att lyssna på ”tunga” böcker hellre än att läsa dem i svartskrift, hon tyckte det var lättare att komma in i böckerna på så sätt. Det kan kanske vara ett alternativ?
Själv njuter jag just nu av att lyssna till ”Hemsöborna” och ser helt tydligt Carlsson framför mig där han sitter och fuktar fingrarna så att han kan vända två blad i taget i postillan… Och jag fascineras över alla de redskap, husgeråd och begrepp som nämns i boken men som inte längre används, vilken värld de målar upp! Och hur mycket har inte samhället förändrats! Dagens språk fortsätter att förändras snabbt upplever jag det som- eller är det kanske bättre att säga att olika språk används vid olika tillfällen? Hur kommer språket i äldre böcker kommer att upplevas framöver? Era språkupplevelser/språkerfarenheter?
/Ulrika Karén(som också skrev föregående inlägg men glömde skriva under…)