För mig är det mycket tankar runt arbete just nu – i dagarna läste jag dessutom Sara Beischers bok Jag ska egentligen inte jobba här. Den handlar om Moa som precis flyttat till Stockholm och har stora teaterdrömmar. För att försörja sig börjar hon arbeta som timanställd på ett äldreboende – Liljebacken. Det är en verklighet som både jag och många av mina vänner känner igen. Att jobba inom vården så länge, i väntan på, under tiden. Moa, liksom vi andra, kastas in i en verklighet av blöjor, matning, demens, medicinering. Utan utbildning, utan förberedelse. Att ta hand om våra gamla, om någons farmor eller morfar kan alla göra, det krävs ingen speciell utbildning för det. Men det krävs empati och sunt förnuft – kan vi erbjuda det?
Moa kämpar på med egensinniga arbetskamrater och den dagliga vården. Jag tycker att Beischer har skildrat det mycket bra, men saknar ändå den lite djupare debatten och heta frågor om vägande av kissblöjor, neddragningar, effektivisering, bemötande etc. Men det kanske inte alls är boken syfte. Moa har ett brinnanden teaterintresse, hon drömmar om att komma in på scenskolan – i vilken stad som helst – hon ringer Marika Lagercrantz för att fråga om privatlektioner och hon smyger in på genrep som egentligen bara är till för eleverna på teaterhögskolan. På en av föreställningarna träffar hon en kille och de närmar sig varandra lite trevande. Tyvärr bränner det aldrig till i de här avsnitten – Moa är som vilken nittonåring som helst; ung, idealistiskt, osäker, naiv och ganska ordentlig. Jag funderar på om Beischer trots allt primärt ville skildra hur det går till på våra äldreboenden och att den andra historien behövdes som utfyllnad?
Kanske är det jag som har fel förväntningar på berättelsen, det är en roman helt enkelt – om en ung kvinna som får en ganska chockartad första möte med arbetslivet, med döden och omvårdnad, som har sina framtidsdrömmar och möter kärleken. Och ja – det är klart att något händer i Moa under tiden, arbetet på Liljebacken förändrar henne, får henne att agera och tänka i andra banor.
För mig är behållningen att jag både nickade igenkännande och skrattade åt vissa dråpligheter som uppstår på Liljebacken och jag tänker att för den som aldrig har arbetat inom vården eller kommit i kontakt med äldrevård kanske det verkligen är en viktig och upplysande inblick. Moa får uppleva det mesta, värsta och bästa av olika situationer. Hon klarar ut det och slutet är faktiskt lite oväntat, inte vad jag hade väntat mig när jag började läsa boken, kanske inte vad jag önskar för Moas del heller, men definitivt något att fundera på.
/Anna Griph