För några dagar sedan kom jag över Karin Johannissons bok Melankoliska rum som precis som titeln avslöjar handlar om ”ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid”.
Boken är enormt fascinerande, särskilt utifrån en historisk synpunkt då man förr i tiden (och i viss mån även idag) såg melankolin som ett sublimt tillstånd; som något förföriskt och suggererande vilket i sin tur kastar ljus på varför vi alltid envisas med att kröna och särbehandla alla dessa kutryggiga och nerviga byrålådspoeter (och självhatande konstnärer) som några sorts oöverträffade snillen.
– I det här fallet syftar jag specifikt på den typ av känslighet eller snarare – andlighet, som man förr likställde med den av romantikens konstnärer och diktare vilka just på grund av sin melankoli eller sitt ”känsliga lynne” ansågs vara i högre kontakt med sinnesvärlden, Gud, alltet, you name it. Det var med andra ord något beundransvärt och något som man, om vi hårdrar det en aning, kan jämföra med den typ av självdestruktivitet vissa musiker eller andra konstutövare uppvisar idag men som vi fortsätter att ursäkta med ord som ”missförstådd”, ”kreativ” och så vidare.
Men vi vet ju alla att storyn är annorlunda ifall det är en kvinna som visar självdestruktiva, svårmodiga tendenser. Och det är här boken blir riktigt intressant, när Johannisson analyserar melankolin utifrån ett genusperspektiv. I kapitlet ”Kvinnors melankoli” redogör Johannisson för hur man genom tiderna alltid ringaktat kvinnans svårmod, förkastat det som rent nonsens eller som ”sentimentalt dravel” eftersom melankolin står ju som bekant för upphöjdhet, självreflexion och intellektuellt skapande – sådant som traditionellt bara förknippas med det manliga.
Kvinnans lidande var alltså inte legitimt, och de kvinnor som fortsatte tjafsa om saken fick som bekant diagnosen ”hysteri” och blev med ens tvångsomhändertagna. Och så var det inget mer om den saken.
Johannisson berättar vid ett tillfälle om hur en kvinnlig författare en gång missnöjt ställt P.D.A. Atterbom frågan – ”Varför får bara ert svårmod, och inte mitt, kallas melankoli?” varpå han hade svarat, ”därför att kvinnan förväntas vara glättig och oskuldsfull.”
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst men av att rädsla att det här kommer att mynna ut i en avhandling vill jag i alla fall ge er, kära läsare, ett tips på en fantastisk skönlitterär bok som specifikt handlar om psykisk ohälsa.
Läs Amalie Skrams Professor Hieronimus (delvis självbiografisk) som är en naken uppgörelse med psykvården under slutet på 1800-talet och som räknas som en av de viktigaste skandinaviska naturalistiska verken som skrevs i och med det som skulle komma att kallas för det moderna genombrottet.
Här kommer ett litet utdrag från boken där Skram beskriver hur ”sjukdomen” manifesterar sig, och som enligt min åsikt är bland de läskigaste porträtteringarna av sinnessjukdom jag kommit över:
”Där kom de stampande hovslagen igen, uppför trappan och in genom ytterdörren, som gick upp av sig själv. Snabbt och taktfast gick det. Sovrumsdörren gled upp, och in susade långsamt detta tåg av bruna, vackra hästar som Else så ofta hade sett på senare tid. Hästarnas huvuden och överkroppar var stela och livslösa, och istället för ögon hade de stora svarta hål.”
// Editrix (Edith Lata)