Profilbild
2012-04-12

Mina funderingar runt arbete fortsätter. Har i min hand boken Prekaritet 2.0 av Ivor Southwood som jag just läst ut. Southwood beskriver en brittisk verklighet men mycket av resonemanget passar även in på svenska förhållanden. Alla som någon gång brottats med osäkra anställningsvillkor, springvikariat och liknande kommer att känna igen sig i Southwoods beskrivning. Tyvärr. Även om man känner till situationen så är det inte precis en munter läsning – det positiva är jag blir påmind om hur det är och vill göra något åt det.

Det handlar om synen på ”jobbsökare” och hur deras ”problem” ska åtgärdas med karriärcoacher, söka jobb-kurser, cv-utvärdering osv. Och om den arbetslöse inte lyckas? I boken blir det tydligt hur fokus har flyttats från samhället till individen när det gäller ansvar och skuld för att inneha ett arbete eller ej. Övertron på cv:t är nästintill fanatisk i dagens jobbsökande. När min 17-åring ringer runt för att söka sommarjobb möts han nästan konsekvent av uppmaningen att skicka in sitt cv. Och i förlängningen blir det ju så att minsta lilla prao eller idrottsengagemang måste omformas och blåsas upp till enorma proportioner.

Jag gillar Southwoods grepp att blanda egna erfarenheter, film- och musikreferenser med etablerade texter och artiklar – på så sätt blir det inte bara mer intressant utan subjektiviteten gör också att det blir en mycket större trovärdighet i texten. Han skriver om sitt eget ständiga jobbsökande, de korta visstidsanställningarna, att ständigt vara redo när telefonen ringer. Hur han och andra påverkas socialt, hur hela livet sitter på vänt. Är det fult att vilja ha ett arbete ”enbart” för att försörja sig?

Att vara arbetssökande beskriver han som en roll, en slags scenprestation där vissa kriterier måste vara uppfyllda – hur cv:t ideligen måste omarbetas och uppdateras, hur den glättiga positiva attityden ständigt måste omfamnas av individen. Han menar att själva jobbsökandet har blivit en karriär i sig. I kapitlet om emotionellt arbete redogörs för anställningsintervjun där ”… kandidaten måste framträda som tillräckligt självsäker och entusiastisk för att tillfredställa en urvalspanel som bedömer hans eller hennes ”presentation” och ”personlighet”, som om deras beslut grundades på någon slags objektiva vetenskapliga teorier” . Själv minns jag en så kallad gruppintervju på ett av våra största universitet där vi kandidater satt vid ett bord mitt i rummet och skulle låtsas intervjua varandra utifrån olika teman medan en stor del av personalen satt som panel och tittade på från en upphöjd scen vid sidan av oss. Situationen var absurd – det var inte precis hjärnkirurgi vi skulle praktisera. Mitt i prick kallar också Southwood anställningsintervjun för en audition där den arbetssökande ska ta ställning till begrepp som förändring, lagarbete osv. Har fokus faktiskt flyttats från kunskap och kompetens till attityd, klädstil, ögonkontakt och förmåga att säga rätt saker på rätt sätt?

Konsekvensen av att vara vikarie, eller de längst ner i näringskedjan – springvikarierna – är i många fall att dessa människor står helt utan information. De är inte med på möten och finns inte med på mejllistorna vilket givetvis resulterar i ett utanförskap och brist på viktig information. Southwood beskriver det som att tillfälligarbetarna i kommunens och bemanningsföretagens ögon inte ens har status av mänsklig arbetskraft, de är redskap som förvaras i skåp och rullas ut vid behov. Men de fastanställda då, har de sitt på det torra? Knappast, eftersom de utsätts för ständiga förändringar, nya arbetsbeskrivningar, omorganisationer osv. Hög personalomsättning och utpräglad fragmentering sågs tidigare som en belastning inom offentliga organisationer – nu tvärtom.

Ivor Southwood har även en blogg – screened out – kolla den!

/Anna Griph