Att följa spår

 I helgen medverkar jag på bokmässan i Örebro. Jag ska tala om min roman “Staden utan kvinnor” och om arbetet med den. Jag måste återigen gå in i den, framkalla den och infånga den. Innan den skrevs fanns den till som en känsla, som jag inte visste vart den skulle leda, nu måste jag rekonstruera känslan. Men känsla är fel ord, det handlar om något mycket mer fysiskt än så. Skrivande är inte i första hand verbalt för mig.
  Romanen “Till Isola” började i mina fötter. Jag promenerade i Stockholm och fick en plötslig och mycket stark upplevelse av att mina fötter rörde sig över sten och asfalt. Var fanns jorden, marken, gräset? I samma ögonblick såg jag romanen framför mig. Ett par av mina noveller har uppstått ur en skälvning, en känsla av frusenhet och köld. “Staden utan kvinnor” var länge bara en kroppslig tyngd och en muskeltrötthet som jag inte förstod förrän efter flera månader; då insåg jag att jag höll på att bygga en mur (romanen handlar om ett framtida Stockholm där det byggs en mur som skiljer män från kvinnor).
  En berättelse kan uppenbarligen hos författaren ha en fysisk representation. Kanske kan man också som läsare påverkas fysiskt av en berättelse, fastän man inte alltid noterar eller är medveten om det. (Men vi brukar ju ibland säga att en kuslig berättelse till exempel, ger oss kalla kårar.)
  Det finns forskare som menar att läsande och skrivande har att göra med ett “darwinistiskt” program i våra hjärnor, ett program som från början handlade om att kunna följa djurspår, upptäcka dem, förstå dem och bygga en historia kring dem; hur ska jag kunna nedlägga det här djuret, eller skydda mig från att inte själv bli uppäten? Och jag tänker, är inte vårt samtida bloggande och twittrande mycket påtagligt just detta, att lämna spår efter sig och följa andras?
  När jag skrev “Staden utan kvinnor” samlade jag tidningsklipp, teckningar, kartor, bilder och texter i en stor pärm som till sist hotade att sprängas och som jag omslöt med en rem. Jag bar in pärmen på vinden när boken var klar. Nu måste jag, i någon mening, öppna pärmen och återigen försöka komma romanen på spåren.