Altså, det där med research, fy fan vad man kan gå vilse. Jag är egentligen osäker på om djup och gedigen research verkligen gör texten bättre. Det man vinner i fakta förlorar man ofta i fantasi. Men sådant är lätt att säga, för när man sitter där framför datorn och det känns så förtvivlat svårt att skriva ens en enda vettig mening, då känns plötsligt research som en riktigt bra idé. Man börjar med något enkelt. Hur ser en mårdhunds ungar ut? Klättrar igelkottar i träd? Men innan man vet ordet av har man lämnat det tossiga, pälsiga, gulliga för naturens mer brutala delar. Saker spårar ur. Bara ett klick bort utspelas olika tvekamper, de är svåra att motstå. Cougar v.s polarbear, wolverine v.s black rhinoceros. Samtidigt, efter att ha bevittnat tigerpython eating nine foot crocodile är man inte längre den samma. Djur på nätet är minerat område.
Just som man fyllts av lika delar självförakt och leda är det dags för lunch. Tack gode gud för det. Jag delar skrivlokal med en handfull andra författare och över matbordet kan man finna förståelse. Jenny tillbringade gårdagen med att ta reda på hur långt en guldfisk egentligen kan hoppa, Johanna hade nördat in på fåglar. Äntligen känner jag mig mindre tokig.
Endast Åsa är någorlunda fri från researchens förbannelse. Hon varnade länge för vad som skulle hända om vi avslöjade koden till det trådlösa nätverket för henne. Sura miner, spöstraff. Hon är övertygad om att god litteratur inte kan skrivas i närheten till internet. Jag är böjd att hålla med.
Förresten och apropå ingenting, är det någon som vet hur järvar gör när de parar sig, alltså hur de hittar varandra. Är det lukten? Har de något slags parningsläte?