Till mina allra käraste systrar
Idag är det 8:e mars, den internationella kvinnodagen. Detta är mitt bidrag till den bloggstafett som initierats av enligt O och som jag berättade om igår. Jag tänkte skriva om några personer som varit viktiga för mig, jag kommer strax till dem. Men först lite om mig och feminismen.
Att vara man och feminist är enkelt. Till skillnad från mina medsystrar har jag aldrig blivit förlöjligad för min övertygelse. Ingen har kallat mig rabiat eller lilla gumman. Jag har inte blivit hotad eller slagen. Snarare har jag setts som storsint, insiktsfull, ovanligt empatisk. Dessutom har jag fått uppenbara fördelar, oförtjänt mycket kredd i alla möjliga sammanhang. Som man och feminist har man förmånen att kunna bitcha om sakernas orättvisa tillstånd vid köksbordet samtidigt som man med ett leende sprättar upp sitt lönekuvert. De mest vardagliga handlingar kan dra ner rungande applåder; att byta blöja på min son, att ta ett timvik inom vården eller förskolan, att vara en som aldrig sa hora på högstadiet. Klapp, klapp och klapp på axeln. Ja, ni vet allt om det där såklart.
Att göra mig till feminist innebar ett visst slit, men inte direkt för mig, det var inte min förtjänst. Visst jag har gått i studiecirklar, deltagit i workshops, tagit högskolepoäng. Inflytandet på mig av all den litteratur jag plöjt bleknar dock till obetydlighet i jämförelse med mina nära vänners påverkan. Mina systrar, kamrater. Det tidskrävande arbetet att få fason på mig och mina värderingar tillföll nämligen, surprise! mina tjejkompisar. Jag har fortfarande inte stött på någon kille som blivit feminist för egen hand. Bakom mig och mina bröder har det alltid funnits en nära tjejkompis eller flickvän som synliggjort våra återkommande felsteg; när vi gubbskämtade, när vi tog all plats, när vi oreflekterat njöt av det manliga privilegiet. Det var ett riktigt skitgöra, otacksamt som fan. För vem vill egentligen vara gnällspiken, tjatmostern, den som drar ner stämningen, som sabbar skämtet. Men om och om igen axlade de den obekväma rollen, sa ”stopp ett tag”, ”skärp dig!” eller ”har du sett saker från det här hållet?”
Hade dessa kvinnor inget annat att göra än att påpeka när jag gick över gränsen? Jo, väldigt mycket faktiskt. De skrev artiklar, ordnade festivaler, repade teateruppsättningar, hade spelningar, ledde workshops, demonstrerade, och på andra sätt kämpade för social rättvisa. Mellan dessa åtaganden har de jobbat, pluggat, tränat, gått ut med hunden, storhandlat och hämtat barn. Försökt muta in en plats i denna värld där de kunde känna sig trygg och någorlunda fri.
Jag vill inte ge intrycket att våra relationer har varit fyllda av stränghet. Tvärt om har de präglats av äventyr, intimitet, delandet av sorg och glädje, allt det där. Men då och då, mitt i något flams eller i en intensiv diskussion vågade de vara obekväma, påpeka att jag varit ett tanklöst miffo som borde veta bättre än att slänga ur mig något sexistisk. Jag måste ha gjort något rätt i ett tidigare liv för att belönas med så tålmodiga systrar.
Så till Mina Andersson, Michaela Neumann, Linda Önnby, Anja Lundström, Fiona Rohlfs, Annie Hellquist, Birgitta Linder och Elin Brunell. Till mina allra käraste systrar: Tack! För er envishet, ert tålamod, för att ni ser bortom min grabbighet. För att ni tar er tid, för er osvikliga tro på det goda i mig. I er närhet blir jag en bättre människa och för det är jag er evigt tacksam. Jag hoppas att ni får en peppig kvinnodag.
Kärlek och respekt.