Inom filmens värld finns ett test för att avgöra hur mycket utrymme kvinnor får. Bechteltestet heter det. En film klarar sig genom att uppfylla tre enkla regler. De är:
1. Att filmen har två namngivna kvinnor
2. som pratar med varandra
3. om annat än om män.
Det är fascinerande att se hur stor andel av alla filmer som inte klarar testet. När det gäller litteratur kan formen kanske göra det svårare att applicera ett sådant test. Hur gör man med romaner skrivna i första person till exempel? Och till skillnad från i ett filmmanus skrivs inte alltid all dialog ut, den kanske bara anas. Min roman har till största delen en allvetande berättare, det gör saker enklare. Sagt och gjort, igår gick jag igenom min bok. Jag trodde länge att det fanns en scen som uppfyllde kriterierna. Det är Angela och hennes syster Lindsay som pratar om koskit och om en bortsprungen katt. Den är så kort att jag tänkte skriva ut den här. Så håll till godo, här kommer den scen i Brev från en bruten horisont som skulle rädda mig från en skamsköljning.
”Angelas syster Lindsay hade sedan i våras tagit hand om ett kattskrälle hon hittat övergiven utanför puben. Angela hade omedelbart ogillat den. Den rev i tapeten och bet i sladdar och kontakter. Spred en känsla av oordning och vilsenhet runt sig. För några veckor sedan hade den försvunnit. Angela var lättad, Lindsay otröstlig. Förlamad av oro och sorg slutade systern gå till jobbet, istället satt hon klistrad vid radion i köket och lyssnade på följetonger och nyheter. Som om katten på något sätt skulle ge sig till känna genom etern.
Angela var övertygad om att katten aldrig trivts hos dem. Det blev helt enkelt för trångt med två systrar och ett husdjur under samma tak. Handen på hjärtat kunde det vara nog trångt med bara två systrar, katt eller inte. Lindsay var påfrestande, särskilt när hon fått för sig något. Att gräva upp bakgården för att plantera vinbärsbuskar, till exempel. Till råga på allt ville hon gärna blanda in Angela i sina projekt, och kunde i perioder prata oavbrutet från arla morgon till sen kväll om beskärning, dränage och gallring.
– Angie, kunde hon ropa från köket, vad tror du om fullgödsel? Jag har funderat på det här med kogödsel, men jag kan inte förstå varför det måste vara så dyrt i jämförelse, skit som skit, tänker man ju, fast å andra sidan kan sådana små detaljer vara avgörande i slutändan. Även om jag tror att själva placeringen och avståndet är det väsentliga. Vad tror du? Angie?
Hon stack in huvudet i vardagsrummet där Angela försökte läsa en deckare.
– Ja, där är du ju, jo jag sa just att jag funderat på det här med gödsel …
I en återkommande katastroftanke såg Angela sig själv och Lindsay åldras i samma hus, hur de korsordspusslade sig in i evigheten. Inget skrämde henne mer. Och samtidigt hade hon inte lyckats hitta någon fullgod anledning till att överge sin syster.
– Varför försvann du? Var har du tagit vägen, katten? undrade Lindsay nu. Var har katten tagit vägen, Angie? Varför försvann den?”
Jag har ju skrivit det där stycket, så jag kan det ganska väl. Dessutom läste jag igenom det några gånger igår. Detta inlägg var fram till nyligen skrivet i en mer triumferande ton, men när jag läste igenom det igen, just innan jag skulle publicera det, upptäckte jag att nej, jävla skit, scenen klarar ju inte testet. Visst båda karaktärerna är namngivna, ämnet som berörs är något annat än män och om man ska vara välvillig kanske Angela mumlar något från fåtöljen i vardagsrummet, men faktum kvarstår; någon dialog är det inte. Desperat försökte jag hitta andra scener. Kanske den mellan Angela och Essylt, segelbåten? Nej. Något från Norbergsstrejken? Nix. Lönlöst. Fy vad skämmigt.