Den 14 maj i år är det hundra år sedan August Strindberg dog. 2012 är Strindbergåret. Jag har bestämt mig för att detta ska bli året jag ska läsa Strindberg. Två gånger har jag börjat läsa Röda rummet, fastnat och lämnat boken. Jag fastnade till och med i Per Demervalls serieversion av Röda Rummet. Däremot har jag läst Strindbergcitaten på Drottninggatan i Stockholm, kikat upp på Strindbergbysten som finns på andra galleriet i Stockholms stadsbiblioteks Rotunda och sett en man med dramatiskt hår och intensiv blick som när som helst ser ut att kunna utbrista att hans eld är störst i Sverige, beundrat hans konst på Nationalmuseum, undrat över Carl Elds väldiga Strindberg-vidunder som sitter uppflugen på en klippa i Tegnerlunden. Det är något lockande med denna passionerade, orädda, provocerande karl.
“Jag är bara anträffbar i mina skrifter, ej personligen.” – August Strindberg
Den skrift jag valt att råka Strindberg i är, inte “Röda rummet” denna gång utan “En dåres försvarstal”. En bok jag läste att Strindberg själv ångrar att han skrev. En bok sprungen ur hämnd och hatiskhet mot hans första hustru Siri von Essen. En bok som, vad jag förstår, har hjälpt till att sätta epitetet kvinnohatare på herr Strindberg.
Jag vill även läsa Lena Einhorns “Siri”, där Einhorn gett ord åt äktenskapets andra dåre. “En dåres försvarstal” är också årets Stockholm läser-bok. Den 23 februari är det en läsecirkel om boken här på bokcirklar.se. Vi ses där.