Har ni hört om utredningen kring ett nytt litteraturhus för unga i Göteborg? Jag läste om den i en notis i dagens morgontidning. Det första jag tänker: ”Åh, nej, inte ett nytt Palatset!” Det andra jag tänker: ”Varför behöver vi ett litteraturhus? Ska vi inte rädda biblioteken först?”
När jag var sjutton år vann jag skrivartävlingen Lilla Augustpriset för en diktsvit. Vuxna människor sa till mig, ”Nu har du ett namn.” Jag hade tydligen varit namnlös i sjutton år. Nu fick jag mängder av nya möjligheter. Jag blev inbjuden till politiska debatter och finkulturella tillställningar. Jag fick stå inför en publik av inflytelserika gubbar som förmodligen aldrig upplevt utanförskap och läsa mina dikter om ensamhet i samhället. Jag insåg vad det är att ha en röst.
Kanske är det därför jag valde att utbilda mig i kulturvetenskap. Jag vill arbeta med kultur som finns tillgänglig för alla, som kan göra skillnad för dem som behöver den mest, de som saknar en röst.
Det är få saker som engagerar mig så mycket som detta. Därför blev jag så upprörd i debatten om Palatset. Även om Palatset var ämnat för alla så går det inte att komma ifrån att många unga i Stockholms förorter aldrig ens har varit i innerstaden. Inte heller deras föräldrar. Palatset satsade allt på innehållet men ett palats behöver inte vara dyrt. Det kan vara beläget i en industrilokal med betongväggar och fortfarande vara alldeles underbart för väldigt många människor.
Jag tycker att biblioteken i Sverige är något av det finaste vi har i dag. Och något av det sorgligaste som finns är att de glöms bort och inte utnyttjas till sin fulla kapacitet längre. Ändå är biblioteken en av de få platser vi har kvar där det inte kostar någonting att vara. Du behöver inte köpa en smaklös cappuccino för 35 kronor bara för att få sitta ner i värmen. Du kan stanna hur länge du vill och du får låna och läsa alla böcker som finns … helt gratis! Och alla människor har tillgång till ett bibliotek, oavsett var de bor.
Ibland tänker jag att biblioteken kan bli vår nya kyrka i en tid då kyrkans roll alltmer tynar bort. Vi behöver en plats där alla människor är och känner sig välkomna, oavsett bakgrund, ålder, religion, etnicitet och klass. En plats där vi kan mötas. I alla fall jag behöver en sådan plats. Jag vill inte leva i ett samhälle där det inte finns en sådan plats. Jag tror att litteraturen kan åstadkomma detta.
I utredningen om det nya litteraturhuset i Göteborg skriver man att man haft Stadsbiblioteket i åtanke. ”Här finns en bra grund för själva innehållet, men kanske inte riktigt det fysiska utrymmet i den kommande ombyggnaden.” Men skapa utrymmet då, tänker jag. Skapa förutsättningar hos biblioteken istället för att fortsätta stänga ute dem. Utredaren Ingrid Elam menar att man med det nya litteraturhuset vill sänka tröskeln för att nå en ökad mångfald. ”Ingrid Elam presenterade under nämndmötet ingen konkret lösning på denna utmaning. Men hon understryker att det är viktigt att försöka nå grupper i samhället som av olika skäl upplever att tröskeln är hög.”
Ändå ska litteraturhuset ligga i centrala Göteborg. Tröskeln blir inte lägre av det. Varför ska det vara så svårt när det är så enkelt? Det förlorar liksom sin poäng att ha ambitionen att nå alla människor om man inte verkligen arbetar för det. För de unga som aldrig hann fram till Palatsets tröskel är dörren nu stängd.