Långa vandringar med helgon
Man befinner sig i ett synnerligen bildat sällskap när man läser W.G Sebald, eller rättare sagt, när man följer med på hans vandringar, för Sebald verkar ständigt vara ute på ändlösa promenader och resor. I ”Saturnus ringar” rör sig berättarjaget på den engelska landsbygden och i ett regn av minnen och associationer till historiska gestalter och skeenden kors och tvärs genom tidsepokerna böljar texten fram. Sebald blandar friskt självbiografiska minnen med prov på sin enorma beläsenhet och återger landskap, stadsmiljöer och människor på ett både skarpt och underhållande sätt. Ibland kan jag nästan känna mig övermannad av detta encyklopediska vetande och får lägga undan boken en stund.
Sebald var lärare i europeisk litteratur, men man skulle ha kunnat tro han varit lärare i historia. Liksom en arkivarie illustrerar han sina texter med fotografier, det kan röra sig om bilder av byggnader, kartor, tidningsurklipp. Men det är personliga bilder, ofta suddiga, som en semesterfirares gamla bilder, sparade av nostalgiska skäl.
Och det är inte så konstigt för Sebald är nämligen besatt av Minnet! Jaget i hans berättelser verkar också hela tiden befinna sig i exil, på flykt från sig själv och brottas med sin mentala hälsa.
Jag har tänkt på att Sebald ofta refererar till helgonen. Hans gestalter har ofta ett liv märkt av lidande, många är också judar. I boken ”Utvandrade” porträtteras fyra personer och den berättelse som kanske grep mig mest handlade om gammelmorbror Adelworth, ”en sällsynt nobel människa”. Adelworth arbetade som butler och assistent hos diverse prominenta personer bl.a. hos Cosmo Solomon, en amerikansk rikemansson, son till en judisk bankir. Cosmo var begåvad, men levde en odågas utsvävande liv och vann enorma summor på Europas casinon under 1910-talet. Han och Adelworths relation gav upphov till skvaller. Det antyds, fast sägs inte rakt ut, att de hade ett förhållande. Med åren blev Cosmo allt mera excentrisk och slutade sina dagar på hospital. Adelworth fortsätter som butler, men drabbas av depressioner, plågad av minnen lägger han in sig. På kliniken har man börjar med en ny behandling med elchocker. Över 100 elchocker kunde ges med bara några dagars mellanrum. Adelworth blir allt mera medtagen av behandlingen. Han drabbas av skakningar, huvudvärk och förlamningar. Men fortsätter att stoiskt komma till behandlingen prick på klockslaget.
Det är tydligt att Adelworth till varje pris vill undkomma sina minnen genom att ta kål på sitt medvetande och till sist dör han. Det är verkligen ett martyrium.
Sebalds syn på den lidande människan som ett helgon tycker jag är befriande i och med att i vår tid har offer snarast blivit ett skällsord. Numera verkar det inte finnas något värre än ”offermentalitet”.. Vi vänder blicken från de fattiga, gamla och sjuka med förakt och rädsla över dessa ”offer”. Rädda för att en dag vakna upp som en av dem. Samma bortträngningsmekanismer har författaren skrivit om i sina Zürich-förläsningar. Han tar då upp tyskarnas ovilja att erkänna det stora lidande som de allierades bombningar i slutet av andra världskriget orsakade. Det har varit tabu att minnas detta. Sebald envisas med att skriva om den lidande människan, om minnet och historien.
Vi måste se och vi får aldrig glömma.
Ulrika Bergman (alias bulrika)