Jag har en förkärlek för riddare som Lancelot, kung Arthur och Tristan. Det började med Aragorn.
Jag minns det som att jag precis var på väg in i bokslukaråldern när min pappa visade mig en jättetjock grön bok med bibelstunna blad i bokhyllan. Den där gröna boken beskrev pappa som en bok som var oförglömligt bra. På framsidan var det en bild på tre sagolika figurer. Jag minns särskilt den gamle mannen med jättelångt vitt skägg. Det var Gandalf, fick jag veta. Jag började längta efter att läsa Sagan om ringen. Men jag ville öva upp min läsuthållighet innan jag gav mig på denna maratonläsning. Pappa hade redan förtrollat boken så jag visste redan att jag skulle tycka lika mycket om den som han hade gjort. Jag hoppas jag kan göra samma sak för mina barn när de blir lite större.
Så började jag läsa – och satt sen ihop med boken tills jag hade läst ut den. (Nästan.) Så fort jag kom åt läste jag. Jag läste boken helt ohämmat. Jag visste ingenting om kritiken mot Åke Ohlmarks översättning utan vindlade följsamt med i språket. Jag var för ung för att tänka kritiskt kring könsrollerna. Jag levde mig bara in i historien. En sån läsning kan jag sakna nu!
Tillbaka till Aragorn. Att han var min favoritkaraktär från boken kanske är en efterkonstruktion, även om jag helst inte vill tro det. Peter Jacksons filmatisering av Sagan om ringen har ställt sig i vägen för mitt minne. För det var nämligen när jag hade sett första delen på bio som jag, helt tagen av hur en favoritbok kunde bli så bra på film, verkligen befäste att Aragorn är min favoritkaraktär i Sagan om ringen. Mycket tack vare att Viggo Mortensen gick in i sin roll så helhjärtat att det verkade som filmteamet fått tag i självaste romanfiguren himself. Det var ju Aragorn som hade klättrat ur boken upp på bioduken.
2004 såg jag filmen King Arthur på bio. Jag har sett bättre filmer men den här filmen fick effekten att jag letade upp varenda bok jag kunde hitta om kung Arthur och hans riddare kring det runda bordet. Den första boken jag läste visade sig vara den allra bästa. Det var Sir Thomas Malorys “Kung Artur och riddarna kring runda bordet”. Malorys språk och hans sätt att låta karaktärerna ta gestalt är överlägset bäst, enligt mig. Ridderligheten när den är som bäst. Det är nästan så att man önskar att man levde i 1400-tals roman. Hjärtat verkar ha varit lite större och mer blödande och glödande. Och det där bultande hjärtat omsluts av en oerhörd ödmjukhet och karaktärsstyrka. En både imponerande och rörande kombination.
Den sista ridderliga figuren jag ska skriva om kommer från seriernas värld. Jag har läst en hel del serier, dock inte så mycket superhjälteserier. Marvel hjältarna har jag lärt känna via tv-spel och filmer. Helt nyligen såg jag filmen Captain America – the first Avanger och upptäckte att denne superhjälte har vissa ridderliga kvaliteter. När jag slutar mitt pass i informationsdisken kommer jag att gå upp till serierummet två trappor upp och låna med mig ett Captain America-album.
När jag och en kollega googlade fakta om samurajer fastnade jag för Samurajernas hederskodex, Bushido. Här är de sju principer Samurajerna väntades leva efter. Ridderliga egenskaper som jag alltså fastnar för om och om igen:
Gi: Att bevara korrekta etiska värderingar
Yuu: Mod
Jin: Universell kärlek
Rei: Att göra det rätta, artighet
Makoto: Uppriktighet
Meiyo: Heder
Chuugi: Hängivenhet och lojalitet.
(De här uppgifterna kommer från wikipedia och samurajer.se.)