Tillbaka i det grå täcket. Den doftlösa luften i pendeltågsströmmarna. Livlösa blickar i gråblågröna ansikten. Smutsiga mysbyxor instoppade i snowjoggers på fjortonåringar. Tanter som jämför styrkan i sina rollatorhjul. Genomskinliga, medelålders kvinnor som läser pendeltågsböcker med titlar som Våga vara lycklig.
När jag sitter där på pendeltåget, tillbaka i min bruna täckjacka och curlingkängorna, och känner för femte gången efter med handen om sätet är vått … då önskar jag att jag vore en röd studsboll. Varför är jag så rädd för färger? Varför tar det emot så mycket att ta på mig den enda röda klänningen i min garderob?
När jag var sjutton år och nyss hade kommit ut som poet efter Lilla Augustpriset och poesiframträdanden hade jag svåra komplex för min blekhet. Jag oroade mig mycket för detta. Poesivärlden var fylld av få men mycket färgstarka poeter som till exempel Bob Hansson, Kristina Lugn och Anna Jörgensdotter. Och här var jag, en blond helt vanlig tjej med råttfärgad utväxt, normallängd, normalvikt och kläder från H&M. Jag tänkte att jag borde göra något. Skaffa några tatueringar, dreads eller färga håret knallrosa. Det skulle nog hjälpa min poetkarriär på traven. Jag skaffade en (!) dread till att börja med för att se hur det kändes. Det blev ingen dread. Det blev en stor tova som växte sig större för varje dag som gick. Till slut fick min storasyster reda ut den, följt av den tidlösa kommentaren, ”Ester, man kan vara bohem, men man kan vara en fräsch bohem!”
I dag funderar jag inte längre över mitt utseende i förhållande till mitt skrivande. Men jag vill helst slippa falla in i stereotyper. När mitt författarporträtt skulle tas var jag noga med att jag inte ville ha några ”nu-lutar-jag-mig-mot-det-här-trädet-och-plutar-med-läpparna-bilder”. Ett tag funderade jag på att bära kostym. Bara för att det var mindre förutsägbart. Men det kändes istället krystat. Jag kom fram till att det bästa var att se ut som mig själv, en vanlig dag, även om det innebar mitt tråkiga jag i grå t-shirt.
Jag har funderat över varför människor, och särskilt i litteraturbranschen, blir så provocerade av Björn Ranelids utseende. Vad är det som är så provocerande? Kan någon svara på det? Har vi inte annat att provoceras av? Jag känner absolut ingenting när jag ser Ranelids solbrända panna … eller jo … jag känner en stor våg av lättnad över att det finns poeter som vågar vara sig själva i det här gråblågröna landet. Som inte måste ta på sig en hatt eller en mönstrad sjal för att se ut som en författare i andras ögon.