Hej,
Jag heter Ester Roxberg och ska gästblogga på bokcirklar under februari månad.
I höstas utkom min debutbok Antiloper på X Publishing. Den handlar om Astrid och Ellen som är bästa vänner och går sista året på gymnasiet. De längtar till studenten då de ska åka till Barcelona och livet ska börja. Men utan någon konkret orsak blir Ellen deprimerad. Hon vågar inte berätta för någon, inte ens Astrid, om de mörka tankarna som stegvis tar över allt. Det blir inget Barcelona. Det blir en anti-loop.
Läs gärna mer om Antiloper på min hemsida: http://esterroxberg.com
Jag har nyss fyllt 25 år. Den ålder som Astrid i Antiloper visualiserar som vuxen. En ålder då alla bitar ska ha fallit på plats. Ingen förvirring. Ingen ångest. Ingen längtan bort. För man är ju på den plats man alltid har velat vara på. När man är 25 år har man hittat fram.
Eller?
Just nu har jag lyckan att få göra det jag har velat sen jag var sju år. Att skriva. Att vara författare. På heltid. Med hjälp av ett starta-eget-bidrag från Arbetsförmedlingen och ett stipendium från Svenska Författarfonden driver jag nu ett företag som författare, skribent och föreläsare. Sedan tre månader tillbaka har jag föreläst om Antiloper på skolor, skrivit krönikor och inte minst skrivit på en ny bok. Antiloper tog två år att skriva, för att jag arbetade heltid på en teater just då. Nu har jag ett helt nytt råutkast klart, på tre månader. Det går inte att beskriva vilken känsla det är att få göra det man själv vill och det man är bäst på. Att istället för att arbeta under någon annans kreativtet få satsa på sin egen. Det är nog det som gör en människa lycklig, men också modig, självsäker och stark.
Jag hoppas att jag kan ägna mig åt skrivandet ett tag till. Annars vet jag faktiskt inte vad jag skulle göra. År 2009 gick jag ut Kulturvetarlinjen med en fil. kand i litteraturvetenskap och inriktning på projektledning. Jag ville inget hellre än att jobba på förlag eller som projektledare för litterära projekt. Och att bo i Stockholm.
Jag tror på litteraturen, mer än något annat, att den kan föra samman människor och bli vår mötesplats i samhället. Men just nu känner jag inget intresse av att göra karriär i någon hierarkisk och skitnödig kulturverksamhet. Och hatkärleken till Stockholm är ärligt talat 70% hat. Ibland önskar jag att jag utbildat mig till ekonom istället. Min sambo Gustaf, som arbetar som ekonom, önskar att han utbildat sig till kulturvetare. Ibland drömmer vi om att göra något helt annat och otippat. Kanske öppna ett hotell.
Jag vet att det här säkert är typiskt för min generation. Men jag vägrar acceptera att man är klar vid 25 år. Eller vid någon ålder alls. Jag kommer aldrig att ha hittat fram.
Just nu bränner solen på mina ben. Det doftar solkräm, klor och paprikachips. En svala sätter sig bredvid och ser på mig. Jag har flytt de sexton minusgraderna och begett mig till palmernas brus, bougainvillean och skrivron. Skrivro är när jag har tid att lägga märke till saker i min omgivning som senare blir fiktiva i mina böcker. När vi anlände till hotellet låg det en vit och en brun morgonrock på vår säng. Jag valde den vita. Senare vid polens stillhet upptäcker jag följande:
1. Alla kvinnor har vit morgonrock.
2. Alla män har brun morgonrock.
Genast tvingar jag Gustaf att byta färg med mig.
Regler är till för att brytas, både i verkligheten och i litteraturen.
Särskilt de oskrivna reglerna.